Barnbarnens mysstuga 2

Att byggeleverna på Kaplanskolan inte är ute och bygger vid -29 grader är väl rätt självklart.

Söndag 27 februari kl. 12.31

20 februari,

Norén vidsyntare än vänsterpartister

När jag 1976 tackade nej till att bli medlem i SAP var det med två motiveringar. Dels ansåg jag mig vara socialist och dels ansåg jag att Socialdemokraterna hade blivit ett självändamål.

När jag idag tar del av eftervalsdebatten i Vänsterparitet anno 2010/2011 upplever jag att även V har blivit ett självändamål som lämnat ambitionen att vara ett medel, ett verkstyg med vilket vi ska nå målen.

I senaste Flamman är det t.ex. ytterligare tre debattörer som individualiserar och ger Lars Ohly hela skulden till vänsters debacle vid valet 2010 två val tidigare. Likt övriga med individförklaringsmodellen gör de en ställ-inte-upp-nominering av Lars Ohly till partiledare. Det är en helt ny företeelse inom svensk arbetarrörelse.

När jag läste Lars Norénintervjun i Dagens Industri förbannade jag en sak och bergtogs sedan av två undringar. Det jag förbannade var att Norén inte fick möjlighet till mer utveckling av hans åsikt om valrörelsen visavi Lars Ohly.

Om dramatikern fått utveckla sitt påstående om valrörelsen kanske han hade gett svar på mina två undringar: har Lars Norén mer insikt om vilka värderingsförskjutningar som skett i svenska folkets hjärnor de senaste 20 åren än många vänsterpartister som varit verksamma under samma tid? Har Norén mer kunskaper om vad som hänt med vårt intellekt de senaste 20 åren än alla partister som med näsorna borrade i kommunala handlingar eller övriga parlamentariska papper bildat sig en uppfattning om den s.k. verkligheten?

Jag förstår fortfarande inte hur de tänker, de som på allvar trodde att Vänsterpartiet skulle växa i ett rödgrönt samarbete?
När jag på V-kongressen i maj 2010 röstade för ett rödgrönt samarbete så gjorde jag det med förvissningen att partiet i bästa fall skulle gå skadeslös ur samarbetet.

Verbal bärsärkagång hos rektorn

När jag i bl.a. Norran läser igenom läsarkommentarerna till artikeln om min sorti från kommunala förtroendeuppdrag, p.g.a. att alliansregeringen har ett odemokratiskt sinnelag, så kan jag inte komma bort från frågan: har de skolkat från alla samhällskunskapslektioner när de gick i grund- och gymnasieskolan?

Eftersom jag har ett dialektiskt förhållningssätt till livets spörsmål så ställer jag motfrågan: har de varit för mycket i skolan?

När jag ställer motfrågan drar jag mig till minnes när jag själv en kväll skulle förhöra min nu 25-åriga dotter, Emma, på en samhällskunskapsläxa om vårt socialförsäkringssystem.
När jag ser texten i boken slås jag av det fruktansvärt borgerliga dravlet.
Bl.a. får läsaren, på ett mycket försåtligt sätt, veta att socialförsäkringsavgiften, som i boken kallas arbetsgivaravgift, egentligen är en skatt (Natur och kultur ISBN 91-27-75839-7).

Den kvällen spolar jag allt övrigt jag tänkt göra. Först ställer jag frågorna som står i boken. Efter att Emma svarat berättar jag min syn på spörsmålet och att jag tycker hon ska svara på det sättet istället.

När hon sedan berättade hur det gick när läxan skulle redovisas misstänker jag att hon inte sa hela sanningen. Ty jag tror att hon förstod att det kanske inte skulle vara så bra för hennes slutbetyg om en rasande pappa kom till skolan och begick verbal bärsärkagång hos rektorn eller i lärarrummet.

NÄR JAG FUNDERAR vidare på ursprungsfrågorna d.v.s. om artikelkommentatorerna har skolkat för mycket eller för lite som en annan fråga slår mig frågorna: att kunskaperna om att arbetslöshetsförsäkringen i grunden är en försäkring mot lönedumpning är ringa, beror det på att arbetarrörelsen förstatligade villkorsbesluten? Det kanske inte var så klokt att bara behålla betalningen av försäkringspremierna, via avdrag för löneutrymmet, och låta klåfingriga politiker bestämma villkoren?

GustavR som kommenterat denna blogg om alliansregeringens odemokratiska sinnelag och den rödgröna dörrmattan har berört huvudmannaskapet för a-kassan.

Då de rödgröna agerat som en slätstruken dörrmatta visavi alliansregeringens odemokratiska sinnelag när de beslutat om a-kassereglerna, då känns det uppmuntrande att få stöd – för kampen om ens demokratiska rättigheter – från en f.d. chefredaktör på frisinnade Norran.

Ingen rolig V-bekräftelse

I onsdags fick jag bekräftelse. Jag har haft rätt i dessa bloggar (1, 2, 3, 4, 5, 6). Men det var ingen rolig bekräftelse.

På grund av att Vänsterpartiets riksdagsgrupp och partistyrelse aldrig begripit med vilken sinnrik djävlighet som alliansregeringen utformat sina utanförskapande deltidsregler i arbetslöshetsförsäkringen så har V, i snart tre år, försuttit chansen att angripa Reinfeldtregeringarna för deras bristande demokratiska sinnelag.

Jag misstänkte att Vänsterpartiet inte förstått frågan redan när jag i slutet av maj 2010 gjorde den fasansfulla upptäckten att V hade gått med på att en rödgrön regering skulle behålla högerregeringens odemokratiska deltidsarbetslöshetsregler.

Även om jag i tidigare bloggar antytt annat så tror jag inte alls att Vänsterpartiets partistyrelse åtrådde regeringstaburetter så till den milda grad att de var beredda att sälja ut arbetslösas demokratiska rättigheter för taburetterna.

Trots att jag i e-brev till Lars Ohly och partisekreteraren Anki Ahlsten beskrivit situationen har det fram till förra veckan bara kommit tillbaka e-postsvar som halsstarrigt påstått att Vänsterpartiet visst gjort något. Som bevis har de hänvisat till en riksdagsmotion från i höstas, en motion som inte alls tar upp min demokratiaspekt. Till Lars Ohlys försvar ska sägas att han inte själv besvarat mitt e-brev.

Om partiet hade fattat frågan hade jag kanske sluppit skicka detta brev till kommunen i morse.

Men så går det när det när det börjar vara fler mediestrategifundamentalister än politiskt sakkunniga i riksdags- och partikanslier. Den intellektuella sakpolitiska kompetensen offras till förmån för mediedramaturgikompetensen.

Barnbarnens mysstuga 1

Innan sommar ska dessa pinnar ha blivit barnbarnens mysstuga på Gammelvägen 16 i Myckle. Tanken är att Isida och Anatoli, som bor i Grekland, varje söndag ska kunna följa vad som händer med stugan.

Måndag 14 februari kl. 11.51

Lördag 19 februari kl. 08.46

Söndag 20 februari kl. 08.40

Inte svälja förtretens konsekvens

Varje gång jag läser min favoritpoet Claes Anderssons dikter förbannar jag att jag inte stod ut ett tag till. Förmodligen kommer jag därför inte få möjligheten att genomföra det Claes Anderssonarrangemang som jag drömt om sedan 1990-talets mitt.

När jag den senaste månaden läst Claes senaste diktsamling, Mörkrets klarhet, har jag många gånger tänkt: jäklar, skulle jag ha stått ut med provokationerna och inte lämnat mina fackliga avdelningsuppdrag 31 december 2009, ett uppbrott som jag skrev om i fem bloggar (1, 2, 3, 4, 5)?
Efter många av dikterna i Mörkrets klarhet har jag funderat: hade jag fått möjligheten att arrangera programmet Den poetiske pianisten i Skellefteås Anderstorpsaula om jag svalt förtreten?

Min poäng med att IF Metall Norra Västerbotten skulle vara huvudarrangör för Den poetiske pianisten var tre. För det första skulle vårt publikarbete på arbetsplatserna leda till att arbetarklassens andel av den publiken skulle öka avsevärt. För det andra skulle fler IF Metallkamrater få möjlighet att upptäcka att Claes har mycket att säga oss och för det tredje skulle avdelningen få stå för en eventuell, men icke trolig, ekonomisk förlust.

Frågorna kommer jag inte att få svar på. Därför får en sjå sig till nästa diktsamling från Claes Andersson. I väntan på den får jag läsa favoriterna i Det som blev ord i mig.

LO-hyckleri till 2012

Varje gång Vanja Lundby-Wedin rycker ut och försöker anlägga ett arbetsklassperspektiv på direktörsprivilegierna i vårt tjyvsamhälle så får hon ducka för att inte någon bumerang ska fastna i halsen på henne.

Jag begriper överhuvudtaget inte varför Vanja ställer upp i frågor om överklassens privilegier? Jag kan bara komma fram till att det är ett utslag av något slags behov av självplågeri.

Om inte Vanja själv begriper det så borde hennes rådgivare hjälpa henna att begripa att hon som suttit och beviljat direktörsprivilegier, i arbetarrörelsebolag och AMF:s styrelse, inte har någon trovärdighet i direktörsprivilegiefrågan.

Likt Stig Malm, som av samma skäl avgick som LO:s ordförande 1993, borde Vanja ha insett att hon gjort mest nytta om hon lämnat LO-ordförandeposten redan våren 2009.

Tyvärr lär vi LO-medlemmar få stå ut med Vanjas hyckleri fram till den ordinarie LO-kongressen 2012 då hon avgår av åldersskäl.

Därför undrar jag: finns det ingen i LO-ledningen som kan vädja till Vanja att fram till kongressen vara tyst i direktörsprivilegiefrågor?

svt

Djävligt smärtsamt

Idag kom brevet, brevet som förtäljer att jag som tillhörande Det Reinfeldtska Utanförskapet (DRU) endast har 20 deltidsarbetslöshetsdagar kvar innan vår svenska liberala demokrati berövar mig den demokratiska rättigheten att kunna vara deltidsförtroendevald på samma villkor som medborgare som tillhör Det Reinfeldtska Innanförskapet (DRI) kan.

Det gick lite fortare än jag hade tänkt att Reinfeldtregeringen skulle tvinga mig att avsäga mig de förtroendeuppdrag som väljarna gav mig i samband med valet 2010.

Jag har ju inte haft någon större tilltro till högerregeringens demokratipraktik. Men vetskapen om att jag hade suttit i samma situation om de rödgröna vunnit riksdagsvalet 2010, det är smärtsamt. Och att idag veta att Vänsterpartiet hade gått med på att behålla högerregeringens deltidsregler, det är djävligt smärtsamt.

Jag ska trots Vänsterpartiets likgiltighet – när det gäller deltidsarbetslöshetsreglernas konsekvenser för deltidsförtroendevaldas demokratiska rättigheter – ändå fortsätta betala medlemsavgiften. Jag fortsätter betala årsavgiften trots att såväl partisekreteraren som en av Lars Ohlys e-postgrindvakter har varit vårdslösa med sanningen när de, i e-brev till mig, påstått att Vänsterpartiet brytt sig.

Finns det fler än de 32 riksdagsprotokoll fr.o.m. 2006 som jag nagelfarit, protokoll som kan motsäga Vänsterpartiets riksdagsgrupps ickehandlande i sakfrågan, då ska jag be om ursäkt.

För Vänsterpartiets partistyrelse och riksdagsgrupp vore det minst skämmigt ifall den/de som borde reagerat erkände att de inte begripit deltidsarbetslöshetsreglernas konsekvenser för deltidsförtroendevalda. Det är inget förödmjukande. Jag har träffat flera långtidsutbildade som inte heller förstått med vilken sinnrik djävlighet som högerregeringen utformat sina utanförskapande deltidsregler i arbetslöshetsförsäkringen.

Vår feministiska praktik

Förra helgen hade jag planerat att skriva en motion till Vänsterpartiet i Västerbottens årskonferens. Tyvärr blev jag då förkyld och orkade inte.

När jag i fredags skrev motionen färdigt blev jag glad att jag inte hade orkade helgen före. Som jag ser det så blev motionen, ”Vår feministiska praktik”, bättre efter att jag fått läsa America Vera-Zavalas artikel i Flamman.

För mig var det en besvikelse att läsa artikeln. Det beror på att jag haft henne högt på listan över läsvärda. Inte hade jag trott att America skulle ansluta sig till Ohlymobben över ett år före kongressen. Frågan är om inte påhoppet på Ida Gabrielsson tog plumphetspriset.

När jag läser Ohlymobbens retorik kan jag få för mig att Lasse Ohly var såväl föredragande som de 225 ombuden, i en och samma person, vid kongressen 2010. Nu var jag där och jag röstade själv för det rödgröna samarbetet även om jag redan då var förvissad om att Vänsterpartiet inte skulle växa i väljaropinionen i det samarbetet.

Poeten förklarar V-likgiltighet

När jag igår kväll satt och läste poeten Claes Anderssons senaste diktsamling, Mörkrets klarhet, fick jag förklaringen till varför Vänsterpartiets partistyrelser och riksdagsledamöter 2006-2010 varit så likgiltig i en demokratifråga.

När jag läste dikten tänkte jag på det faktum att vänsterpartister i riksdagen inte gjort något för att den som blir arbetslös ska få behålla samma demokratiska rättigheter som de hade när de hade ett lönearbete.
Dikten fick mig också att tänka Vänsterpartiets partistyrelse som hade gått med på att en rödgrön regering, efter valet 2010, skulle ha behållit de deltidsregler i arbetslöshetsförsäkringen som gör att arbetslösa formellt sett inte har samma demokratiska rättigheter som de som har ett lönearbete eller är heltidsarvoderade förtroendevalda.

Som statsminister anser jag att vi inte skall prata så mycket om dem som är fattiga
Vi skall koncentrera oss på dem som har det bra och inte lider någon nöd
Inte vill de fattiga heller hela tiden bli påminda om sin fattigdom
Fattigdomen är trist, grå och oestetisk
Många fattiga har också förlorat tron på en förändring
Att rösta förändrar ingenting, tror de
Om man ändå röstar kan man lika väl rösta på dem som har det bra
Om man inte har något arbete hör man väl inte längre till arbetarklassen
Och numera är det vi rika som representerar arbetarklassen
Vi rika representerar hela folket
Varför då orda så mycket om dem som är fattiga och mår illa
Om alla röstar på oss som har det bra leder det nog till att vi alla en dag får det bättre
Vi måste tro för utan tron på en bättre framtid blir det kaos och en rödgrön sörja
Inte ens de fattiga vill ha något sådant

Claes Andersson
Mörkrets klarhet

Då jag menar att partiordföranden inte kan göras ansvarig för allas vår hjälplöshet eller otillräcklighet så ska inte ovanstående inlägg ses som ett angrepp på person utan på laget.
Eftersom jaget verkar ha blivit viktigare än laget – för alltfler vänsterpartister – vill jag meddela att de som varit V-ansvariga för likgiltigheten i riksdagen är Torbjörn Björlund, (arbetslöshetsförsäkringen 2006-2010) och Josefin Brink (arbetsmarknadsutskottet).