15 november 2012

Skattegnäll leder fel

Idag publicerar Norran mitt svar till insändarskribenten som reageratmin krönika om skattekverulansens konsekvenser.

Och så publiceras en till som läser in mer än vad som står i min krönika.

10 november 2012

Tankar till Fritiof

Signaturen Marklund 65+ måste uppenbarligen ha varit i affekt redan när hen började läsa min Norrankrönika om skattekverulansens konsekvenser. När jag läste hens insändare ”Hanseklint förolämpar underklassen”, i dagens Norran, gick mina tankar osökt till Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972).
I boken Tre terminer (1943) skriver Piraten ”… och om han gjorde sin hjälte till cyklop skulle ändå någon stoppnål känna igen sig själv”
I en radiointervju 1957 sade Fritiof: ”… antingen är det någon som känner igen sig själv eller någon annan, för talar man om en stoppnål så känner de alltid igen någon enögd person som det ska föreställa”
Marklund 65+ läser in och gör helt-uppåt-väggarna-tolkningar från min, som jag själv tycker, eftertänksamma och ödmjuka krönika om konsekvenser för arbetarklassen med nuvarande utveckling inom skattekverulansens område.

Jag tycker att det ganska klart framgår – åtminstone för den som vill läsa mellan raderna – att jag t.ex. inte fokuserar på att sänka skatterna på de 58 procent av den tidigare lönearbetarersättningen jag får när jag nu snart blir arbetslös. Jag fokuserar på att höja a-kassetaket istället för att sänka inkomsterna till den offentliga sektorn.

Av min artikel tycker jag att det framgår ganska tydligt att det ska vara samma skattesats oavsett om inkomsten kommer från lönearbete, sjukpenning, sjuk-/aktivitetsersättning, pension eller arbetslöshetsförsäkringen.
 Insändarskribenten torde ha så mycket koll att hen vet att jag tillhör Vänsterpartiet så hen hade bara behövt gå hit för att få veta att vi vill höja skatten för de som tränar över 30 000 och sänka skatten för ovanstående grupper. 


Jag misstänker att Marklund 65 är borgerligt anstruken eftersom han är så fokuserad vid begreppet ”u-klassen”, ett ord som jag har svårt för att skriva ut, ett begrepp som jag överhuvud taget inte använder eftersom jag är socialist.
Enligt min mening gör begreppet ”u-klassen” människor till objekt. Begreppet ”arbetarklassen” gör däremot människor till subjekt. Och att, som jag vill, bygga ett samhälle som kännetecknas av att det ”I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.” ¹, det kräver subjekt.

¹ Kommunistiska Manifestet av Karl Marx och Fredrich Engels, Arbetarkultur 1978, sidan 56.

7 november 2012

Obama till Tel Aviv


Efter att ha läst Norman G. Finkelsteins bok ”Förintelseindustrin” och Jimmy Carters ”Palestine Peace Not Apharthied” tror jag att det endast är en USA-president från Demokraterna som under sin andra mandatperiod skulle kunna sätta ner foten när det gäller att ge palestinierna en egen stat.  

Med nuvarande israeliska bosättningspoltik inne på Västbanken finns det snart ingen mark att bygga en palestinsk stat på. 

Jag utgår från att Obama är så ärlig att han vill göra något för Nobels fredspris som han fick i förskott redan 2009. Därför har han nog redan beställt fram presidentplanet för destination Tel Aviv och ett samtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och till honom säga:

– Från och med nu ska Israels byggande av bosättningar på ockuperad palestinsk mark upphöra. Jag kommer tillbaka om ett år och då ska du ha förhandlat fram ett för palestinierna acceptabelt avtal som gör det möjligt för dem att bygga en egen stat. Är inte avtalet klart tänker jag med FN:s hjälp få er att lämna alla bosättningar inne på Västbanken och retirera till den israeliska sidan av gröna linjen. 

6 november 2012

Kverulansens konsekvenser

I min månadskrönika i Norran skriver jag idag om konsekvenserna av skattekverulansen.

När jag i morse förberedde denna blogg sändes ett reportage i radion om att patienter, i den offentliga vården, borde få skjuta till pengar till bättre linser. Alltså ytterligare ett reportage om skattekverulansens konsekvenser.
Vi fjärmar oss ännu mer från visionen om vård efter behov och är i rasande fart på väg till vård efter plånbok.

28 oktober 2012

Progressiv moderat

Strax före jag skulle åka till jobbet i torsdags fastnade mina ögon på en, för mig, provocerande rubrik på Norrans insändarsida. Ska sanningen fram så var det inte rubriken i sig utan rubriken i kombination insändarens undertecknare som provocerade mig.

Rubriken löd ”Ett mer progressivt skattesystem” och var undertecknad av moderaten Andreas Löwenhöök som bl.a. är vice oppositionsråd i Skellefteå.

Jag tycker ju inte att det är särskilt progressivt att den som får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen eller pensionen betalar högre skatt än den som tjänar samma summa genom ett lönearbete.

Jag har ju väldigt svårt för att tycka att det är progressivt att öka klyftorna i Sverige.

I min Svensk synonymordbok från Nordstedts Akademiska förlag (2007) står det:
progressiv (motsats: regressiv) fortskridande, jämt (till)växande, gradvis stigande l, ökande, efter hand tilltagande; framstegsvänlig, reformvänlig, ’framåtsträvande’, samhällstillvänd, (ibl.) vänsterradikal; (språkv. för) framåtverkande. 
För mig är Moderaterna synonymt med motsatsen:
regressiv (fackspr. för) tillbakagående, bakåtverkande.

13 oktober 2012

Partiet lämnar mig

De sista veckorna har jag börjat fundera på om inte partiet har lämnat mig utan att jag har fattat det.

Det är framförallt två händelser som gett mig riktiga aha-upplevelser som fyllt på frågetecknen.

DEN FÖRSTA AHA-UPPLEVELSEN var en artikel i Flamman, ett helt uppslag om Vänsterpartiets utomparlamentariska arbete. Det faktum att vare sig begreppet arbetsplatsarbete eller organiserat arbetsplatsarbete fanns med i partisekreteraren Aron Etzlers tankar om partiets utomparlamentariska arbete gjorde mig mycket fundersam, ja riktigt bekymrad. Jag tvivlar på att karln är socialist, jag tror att han allena är partist.

Etzler fick mig att tänka på slutorden i Karl Marx tal till första internationalens generalråd 1864, ett tal som blev boken Lön, pris och profit. Hela talet handlar om nödvändigheten av en ständig facklig lönekamp för att arbetsklassen ska kunna erövra mer av det förädlingsvärde som arbetet ger. Men han varnade i de avslutande orden för att fackföreningarna bara skulle
”… inskränka sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar istället för att samtidigt söka en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. förändra detta system och använda sina organiserade krafter som slutgiltigt avskaffa lönesystemet.” 
Lön, pris och profit, Arbetarkultur (1971) sid. 81

Jag menar att Aron Etzlers trappspring endast leder till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar. Att bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det tjyvsamhälle vi lever i, det kväver det organiserade arbetsplatsarbete som tyvärr inte verkar finnas i partisekreterarens ordförråd. 
  

DEN ANDRA AHA-UPPLEVELSEN fick jag denna vecka. Det kom inte ett självklart Javisst! när jag ville ha besked från lokalorganisationens styrelse ifall V i Skellefteå finansierade resersättning till den regionala fackliga V- konferens som genomförs i Umeå i morgon.


Bägge dessa händelser får mig att undra: vad är detta för parti? Har partiet lämnat det jag står för utan att jag upptäckt det?

I samband med att jag skrev några bloggrader om att arbetsplatsarbete inte fanns med i partisekreterarens vokabulär om utomparlamentariskt arbete skrev partivännen Hans Arvidsson på Facebook:
Håller med om kritiken. En tänkbar orsak är att många tror att arbetsplatsarbetet är detsamma som fackligt arbete. Så är ju inte fallet. Fackligt arbete är en del av det arbetsplatsarbete som måste bedrivas. Men arbetsplatsarbete består i att man tar olika tillfällen i akt för att föra fram partiets politik och ställningstaganden i en massa olika frågor. Och Sven "Lasse" Linderoth sa en gång; ’Ingen fråga är så liten att det inte går att göra politik av den.’ Politisk insikt och medvetenhet uppstår på de märkligaste sätt.
Desto mer jag tänker på Hans rader desto mer inser jag att han har nästan rätt och att moraset har gått så långt att inte ens de som sitter i partiledningen har koll på skillnaden mellan fackligt arbete och arbetsplatsarbete.

Jag skriver att Hans har nästan rätt därför att begreppet partiets politik och ställningstaganden smakar lite sekterism i min mun. Men inte bara det. 

När jag tänker tillbaka på mitt drygt 30-åriga facklig-politiska arbetsplatsarbete ser jag min fackliga kulturkamp som det viktigaste socialistiska arbetsplatsarbetet. Ty enligt min mening är det endast erövringen av de kulturella uttrycksmedlen som ger det självförtroende som krävs för att vi ska tro oss om att bygga det klasslösa samhället, ett samhälle som kännetecknas av – som Marx och Engels skriver i manifestet – ”en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”  

Är Vänsterpartiet ett verktyg i kampen för det samhället? Det spörsmålet får jag fortsätta brottas med.

2 oktober 2012

Inte väcka män

Flickor liksom deras mödrar ägnar sig i mycket större utsträckning åt aktiviteter som ger de språkfärdigheter som gör att de klarar skolans mål. Trots att pojkar får allt färre manliga förebilder i det avseendet tassas det med filttofflor för att inte väcka vuxna män”, skriver jag bl.a. i min oktoberkrönika i Norran i dag.

Krönikan handlar om Litteraturutredningen Läsandets kultur, men framförallt om det som inte återfinns i utredningen. 

30 september 2012

Fölsters logik

När jag på onsdag kväll sätt och skrev min oktoberkrönika till Norran blev jag avbruten av Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster.

Alltså han kom inte och hälsade på utan påstod i Rapport att en miljon jobb skulle kunna skapas under förutsättning att inga återställare genomfördes (15:40 min. i programmet).

Hur många fler är i arbete tack vare att taket i arbetslöshetsförsäkringen inte höjts sedan juli 2002?”, var en fråga som förgäves väntade att reportern skulle ställa.

Tänkte att någon på Facebook kunde besvarar frågan och lade därför ut den i torsdags. Då fick jag genom en av mina vänner veta att en enig forskarkår gett Fölster grönt ljus i SvD:s faktakoll.

Enligt min mening förtäljer den faktakollen mer om den eniga forskarkårens ideologiska hemvist än den besvarar frågan: hur många fler är i arbete tack vare att taket i a-kassan inte höjts sedan juli 2002.

Med Fölsters logik borde ett skrotande av alla arbetslöshetsersättningar skapa ännu fler nya jobb.


Hur gick det då med krönikan, en krönika som handlade om skattekverulansens konsekvenser? Den refuserade jag på torsdag kväll till förmån för en krönika om Litteraturutredningen, Läsandets kultur. Eller rättare sagt. Det blev en krönika om det som inte står i utredningen trots att det borde ha gjort det?
Krönikan publiceras på tisdag.

21 september 2012

Eskilssons triumf

När jag i morse hörde Leif Pagrotsky presentera sitt förslag till Socialdemokraternas nya skattepolitik i P1-morgon kom jag osökt att tänka på den forne arbetsgivarstrategen Sture Eskilsson.

Hade Eskilsson den 23 mars 1971 inför Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) styrelse haft Pagrotskytilltron till möjligheterna att förändra svenskars tankar då hade Leif Pagrotsky, anno 2012, inte presenterat ett skattepolitiskt tänk som i grunden är borgerligt.
Pagrotskys budskap var nämligen att behålla Rutavdraget och sänka skatterna för sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer.
Sture Eskilsson måste ha skrattat triumfatoriskt ifall han lyssnade på Pagrotsky i morse.

Väl hemma från jobbet ser jag att det är en del som reagerat på Pagrotskys förslag.

En får väl hoppas att mitt parti, Vänsterpartiet, i god tid före valet 2014 deklarerar att någon allianspolitik modell S inte ska räkna in Vänsterpartiets riksdagsledamöter i regeringsunderlaget.


Fotnot.
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) som bildades 1902 bytte 2001 namn till Svenskt näringsliv.

9 september 2012

Vi som vet…

Vi som vet att det framförallt är det muntliga berättandet och att läsa böcker som är a och o för språktillägnandet förvånas inte över sådana här rubriker.
Jag som studerat LO:s rapporter Kultur klass kön sedan början av 1980-talet, studerat Barnbarometern – till dess den lades ner 2004 (Se fotnot) – och utvecklingen av resurser i skolan tycker att resultaten borde varit förväntade och att skillnaden mellan pojkars och flickors läskunnighet är naturlig.  

Vi som vet hur kapitalismen fungerar förvånas inte över att privata vinstintressen i skolorna får dessa konsekvenser.

Vi som vet att Miljöpartiet är ett borgerligt parti förvånas inte över att de vill hjälpa alliansen att få reproduktionen av klassamhället att fungera.

Fotnot. Mediamätning i Skandinavien (MMS) upptäckte att Barnbarometern, som undersökt 3-8-åringars medievanor sedan 1984, inte var någon kommersiell produkt. Det var företagets förklaring till nedläggningen.

3 september 2012

Anglosaxiska tokigheter

I min septemberkrönika i Norran skriver jag idag om upptäckten att jag inte var vaccinerad mot anglosaxiska tokigheter och att den upptäckten ledde tankarna till ett pinsamt okunnigt gymnasienämndssvar (sid 20 ff) visavi en motion om en  policy för ämnesundervisning på främmande språk.

2 september 2012

Arbetsplatsarbete inget för V

När jag packat färdigt inför den förestående Greklandsresan skummade jag den då nyutkomna Flammans artikel ”Ett aktivistiskt vänsterparti?” (Nr 32, 16 augusti). När jag skummade artikeln sökte jag hitta ordet ”arbetsplatsarbete” eller orden ”organiserat arbetsplatsarbete”.

För mig som har ambitionen att under min livstid verka för att visionen om att bygga ett klasslöst samhälle kan realiseras i framtiden är det mycket svårt att tänka bort ett organiserat arbetsplatsarbete, ett arbetsplatsarbete som syftar till att få fler att lita till sin egen kraft och förmåga att kunna vara med och bygga det klasslösa samhället.


Jag packar ner tidningen i resväskan för att kunna läsa artikeln ordentligt. Tyvärr blev det inget tillfälle att skriva i Grekland.
Efter att nu ha läst artikeln två gånger kan jag konstatera att såväl ”arbetsplatsarbete” som ”organiserat arbetsplatsarbete” inte verkar finnas i partisekreteraren Aron Etzlers vokabulär eller tankar när han pratar om utomparlamentariskt arbete.

Överhuvudtaget får jag, när jag läser artikeln, en stark känsla av att vänsterpartiet alltmer börjar likna det parti (SAP) som jag 1976 tackade nej till att bli medlem i, tackade nej dels för att jag ansåg mig vara socialist och dels för att jag upplevde att det partiet hade blivit ett självändamål. Samma känsla får jag när jag läser nämnda artikel.

6 augusti 2012

Publicerad och utslängd från Norran

Efter drygt en månad av vila från såväl bloggskrivande som Facebook är jag nu tillbaka. Dottern och de tre grekiskfödda barnbarnen har varit hemma från mitten av juni och hela juli.
Belöningen för att datorn fått vila kom förra söndagen. Från att bara pratat grekiska när hon kom hade jag ett långt samtal på svenska med det tre och ett halvåriga barnbarnet Anatoli.

Min månadskrönika, som handlar om verkligheten och rättvisa, publiceras i dag i frisinnade Norran.

Apropå Norran. Flera har undrat om det är av politiska skäl som denna blogg, sedan i våras, inte finns med bland politikbloggarna på norran.se.
Mitt svar är att jag vet inte. Ingen på norran.se har tagit kontakt med mig och förklarat varför jag blivit utslängd. Jag kanske inte skriver så ofta. Å andra sidan har de med en liberal som inte haft något att skriva om sedan i september 2011.
Jag misstänker att bloggrefusering har med likriktning att göra.

2 juli 2012

12 000 vuxensvek

När jag skulle skriva min julikrönika i Norran så stod valet mellan att skriva om sossarnas förslag om obligatorisk sommarskola och Moderaternas förslag om mognadstest. Den höga tokighetsnivån på moderatförslaget gjorde att jag skrev krönikan om obligatorisk sommarskola och de 12 000 vuxensveken.
Om Moderaternas mognadstest skrev jag i förra blogginlägget.

28 juni 2012

Ofattbar tokighetsnivå

När jag häromkvällen skulle bestämma vad min månadskrönika i Norran skulle handla om så kom jag snabbt fram till att den måste handla om något av de tokiga utspel på skolområdet som levererats under den senaste månaden.

Frågan var: skulle jag skriva om sossetrion Damberg Andersson och Baylans debattinlägg om obligatorisk förlängd skolplikt och sommarskola för de niondeklassare som inte fått betyg som räcker till att ta sig in på ett nationellt gymnasieprogram eller moderatförslaget om mognadstest för sexåringar för att få svar behovet av extrastöd när de börjar första klass.

Jag kom fram till att det senare höll sig på en sådan ofattbar tokighetsnivå att jag valde att nästa Norrankrönika ska handla om det förra. Så jag tänkte skriva några rader om det senare här.

Det förefaller mig otroligt att en skolpolitisk talesperson för ett riksdagsparti inte har kunskaper om att skolledningarna vet vilka elever som behöver stöd men att de eller skolpolitikerna inte vill satsa på resurser till de som har de största behoven.

Förskolelärarna vet dessutom vilka barn som kommer att klara sig i skolan eller vilka som inte kommer att klara sig genom skolan utan extrastöd. Inte behövs det något mognadstest för att få svar på de frågor som moderaterna vill ha svar på. Om Moderaterna vill lämna läktaren i den skolpolitiska diskussionen verkar de vara i behov av någon annan skolpolitisk talesperson än Tobé. 


Med tanke på att vi inte har och aldrig har haft En skola för alla – en skola som förmår kompensera för barns uppväxtvillkor – förvånas jag över att förskolan och framförallt förskoletiden inte diskuteras mer i den skolpolitiska debatten. Skolan kan inte lyckas när vi tillåter att barn berövas sin lust till livslångt lärande redan under förskoletiden.

Bl.a det tog jag upp vid ABF-seminariet Ett läslyft för Sverige i samband med ABF:s hundraårsjubileum för några veckor sedan och det vidareutvecklar jag i Norrankrönikan på måndag.

9 juni 2012

Intressets blindbockar

I förrgår gjorde svt:s nyhetsprogram en ganska stor nyhet av att föräldrars utbildningsbakgrund spelar så stor roll för elevernas slutbetyg i skolan.
Frågan är: vem förvånas? Jag förvånas över det kan bli en nyhet anno 2012? Kan det t.ex. bero på att fem professorer 2008 oemotsagda kunde ge sken av att vi – under någon period sedan den första folkskolestadgan 1842 – har haft en skola för alla, en skola som fungerat kompensatoriskt visavi barns och ungdomars uppväxtvillkor?

Det övergår mitt förstånd att inte alla som är någorlunda bildade förmår se att de bebisar som väljer ett vuxennätverk som har tillägnat sig ett av gymnasieskolans övergripande mål inte har några större problem att klara vuxenvärldens skolmål. Jag tänker på de bebisar/barn/ungdomar som väljer sig ett vuxennätverk som fått tillägna sig gymnasieskolemålet »att söka sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje.«

Svt-nyheten har fick mig att förstå varför många inte vill se detta.
Så förhåller sig ”Intressets blindbockar” till realiteter.

4 juni 2012

Bildts graderade respekt

Skriver i min månadskrönika i frisinnade Norran om reflektioner efter det senaste Palestinabesöket och möjligheterna att bilda en Palestinsk stat inom ramen för en tvåstatslösning av Israel-Palestinakonflikten.

25 maj 2012

En ”arbetarledares” klassförakt

Vakna i morse glad för det fina vädret. Men på väg till jobbet slog jag igång radion för att lyssnade till morgonekot och så var den dagen förstörd. Det var stadsminister Fredrik Reinfeldts kommentarer till att allt färre får ut 80 procent av sin lön vid arbetslöshet som fick blodtrycket att skena. 

Taket i arbetslöshetsförsäkringen har inte höjts sedan 1 juli 2002. Det har lett till att allt färre får ut 80 procent av sin tidigare lön. När jag t.ex. blev arbetslös 1 januari 2012 fick jag ut knappt 60 procent av min tidigare lön på 25 000 kronor.

Till skillnad från tjänstemännen har inte ens hälften av LO:s medlemmar någon tilläggsförsäkring som ger något utöver de 80 procent av a-kassetaket på 18 700 kronor per månad (14 960:–).
Det var det som radioreportaget handlade om.

Reinfeldt menade att de fackliga organisationerna kunde välja att prioritera en tilläggsförsäkring genom att teckna den själva eller att förhandla fram ett arbetslöshetsförsäkringsskydd i kollektivavtal.

Han menade också att de förbund som löpte hög risk för arbetslöshet måste ta ställning till det när de förhandlar om löner. Tydligare än så kan inte klassföraktet åskådliggöras av en partiledare för ett parti som påstår sig vara det enda arbetarpartiet.

Det måste vara ett uttryck av klassförakt. Alternativet är att karln är dum. Det tror jag inte att han är.

Nog är stadsminister Fredrik Reinfeldt medveten om att en tilläggsförsäkring vid arbetslöshet blir väldigt dyr för t.ex. IF Metalls medlemmar på den profithungrande försäkringsmarknaden.
Och nog måste Fredrik vara medveten om att orsaken till att alla IF Metallkamrater som fick sparken vid den senaste kapitalistiska krisen 2008 inte blev arbetslösa på grund av att de prisat ut sig från marknaden.

Om inte karln är medveten om det då måste jag ändra åsikt.  Ty då har han inte mycket under flinten.  

24 maj 2012

På catwalken

Nej, jag gick inte på catwalken på Berns i Stockholm. Jag var där för att se min dotters och hennes tio klasskamraters slutvisning på Berns i Stockholm efter tre år på Beckmans designhögskolas modeprogram.

Länk till film och till Emmas sida på Beckmans. Emmas visning börjar cirka 12 minuter in i filmen.

Emma arbetar hela natten inför visningen.
En timmas sömn på morgonkvisten blev det.

 Emma visade en kollektion med 10 outfits.










Modellerna och alla designers ute på catwalken efter visningen.
Emma längst till höger.





18 maj 2012

Tänker inte dö än

Att jag vid årets första maj torgförde att det var mitt livs sista förstamajtal har lett till att många trott och även frågat mig om jag fått någon dödsdom och håller på att dö.
Därför vill jag inleda denna artikel med: nej, jag inte tänker dö än. Jag har helt enkelt inte tid med det. Klassamhället är ju fortfarande kvar.
Däremot bestämde jag redan 1996 att mitt nästa, mitt livs sista förstamajtal, skulle bli 2012 om någon ville höra det.

I går kväll och idag har jag lyssnat på vad jag sa i mitt förstamajtal och ändra i manuset så att det stämmer med det jag sa. Har också ändrat lite av talspråket till skrivspråk. 

Utgångspunkten för mitt livs sista förstamajtal var att försöka prata genomlevt utan att bli privat. När jag så här i efterhand tittar på talet så har en enfaldig valaffisch fått ett allt för stort utrymme av de tjugo minuterna.

Vänsterpartiet Skellefteås ordförande, Jeanette Velander inledde med att säga:
Lite förutsättningar inför näste talare, förutsättningar som han inte på ett naturligt sätt fick med i talet.

För ovanlighetens skull kommer talaren att prata lite om klassamhället. För att ge er möjlighet att kunna se samma bild av hur det här klassamhället ser ut så vill han att jag ska ge följande klargörande information:

1.    Mer än 60 procent av de svenska lönearbetarna tillhör arbetarklassen, alltså långt fler än de traditionellt mervärdesproducerande arbetarna, fler än LO-kollektivet.
2.    Tre femtedelar till två tredjedelar av denna arbetarklass är kvinnor.

Den som kommit hit för att få veta mer om Vänsterpartiets dagspolitik rekommenderas att gå in på www.vansterpartiet.se och sedan klicka sig vidare till vår ordförande Jonas Sjöstedts förstamajtal i Stockholm. 

Det näste talare i Skellefteå kommer att säga kan sammanfalla med Vänsterpartiets politik men behöver nödvändigtvis inte göra det. Sammanfaller gör det däremot med hans vision om ett demokratiskt, jämställt, klasslöst samhälle. Välkommen upp Kjell Hanseklint.
Efter att ha micklat med mikrofonstativen klart inledde jag:
Det som råkar vara belyst
är det synliga
Att dikta är att förändra ljuset
så att också skuggorna blir tydliga
så att också trädens underjordiska kronor...
Olevda ord skymmer
Genomlevda får syn
Där går någon med en lampa genom mörkret
Därinne i mörkret finns alla de andra
som nu börjar se utan att ännu ses
De skymda
Jag vill skriva för dem

Den dikten, liksom de andra två dikterna jag kommer att läsa är hämtade från boken Det som blev ord i mig” en bok som är ett urval från tolv diktsamlingar utgivna mellan 1962 och 1987. Upphovsman är poeten, författaren, pianisten psykiatrikern och före detta kulturministern, Claes Andersson, från Finland.

När jag första gången, hösten 1990, läste den dikt jag nyss läste så tänkte jag: vilken fin dikt, men vad hjälper det? och fortsatte läsa Claes Andersson och hittade dikten ”Credo”, en dikt som ger mer framtidshopp.

Förtvivlan.
Delad av många
förvandlas den till
förtröstan.

Om alla gråter, vem
uppfattar då gråten?
Om alla klagar, vem
förändrar då villkoren?

De mångas villkor
blir de mångas kunskap.
Kunskapen blir insikt, insikten
handling.

Förändringen blir inte längre en möjlighet.
Den blir en nödvändighet.

Kamrater, mötesdeltagare!
Om förtvivlan ska kunna delas av många och förvandlas till förtröstan och förändring i morgondagens samhälle, då räcker det inte att Claes Andersson och några till försöker synliggöra de skymda genom att skriva om och för dem, även om det självklart är positivt.
Eftersom rättvisan är subjektiv så är jag övertygad om att de skymda – med egna genomlevda ord – måste kunna synliggöra sig själva om de ska kunna bli synliga. Ifall deras verklighet ska rymmas i den politiska beslutsprocessens verklighetsperspektiv så måste de skymda kunna synliggöra sig själva, därför att konkurrensen – med alla som gråter, alla som klagar – är knivskarp.

Det är därför jag omöjligt kan nonchalera det beslut som, med stor majoritet, togs i Skellefteå kommunfullmäktige förrförra månaden och som innebär att det i Skellefteå kommuns Kulturplan 2012-2015 heter:
”En övergripande målsättning är att Skellefteå ska senast 2014 vara lika känt för sin kultur som för sitt guld och sin hockey.”

Sett ur de skymdas perspektiv är det beklämmande att det övergripande målet i Kulturplanen inte ens handlar om en kulturpolitisk ambition.

Hade det till exempel funnits ambitioner att ingen från Skellefteå ska tillhöra de skymda i framtiden då skulle vi i ”Kulturplan 2012-2015” skrivit in att:
”Det är en övergripande målsättning att alla ungdomar – som i Skellefteå kommun går ut gymnasieskolan – äger kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de situationer som behovet kan uppstå.”

Då skulle inte bara alla Skellefteåungdomar kunna bli aktörer för att förverkliga diktens Credos intentioner om förändringar som en möjlighet.
Skellefteå kommun skulle dessutom bli berömt för att vara den enda, den första kommun i världen som förmått realisera Barnkonventionens artikel 13, en artikel som handlar om att alla ungdomar fritt ska få tillgång till och kunna välja sitt/sina kulturella uttrycksmedel.


Mötesdeltagare!
Dagens penninginsamling går till LO Skellefteås internationella solidaritetsfond, en fond som med – några mycket få undantag – har använts till att stötta och stärka det palestinska folket i deras kamp för sin försörjning och för rätten att bygga en själsständig palestinsk stat.

Under de 25 år som LO i Skellefteå arbetat med praktisk solidaritet med det palestinska folket har projekt som omsatt över sex miljoner kronor genomförts.
Nu på lördag åker jag och ytterligare en ledamot i LO Skellefteås internationella kommitté till Rammallah på Västbanken för att diskutera ett nytt treårigt projekt som omsätter cirka 1,5 miljoner kronor.
Det projekt som vi förhandsdiskuterat, och som det troligen blir, handlar om att fackligt aktiva kvinnor – organiserade i de fria fackliga organisationerna – åtminstone ska ha representation i dess ledningar, i proportion till antalet kvinnliga medlemmar. Och jag kan försäkra, dit är det en bit.

Fler jobb och bättre välfärd är huvudrubriken för Vänsterpartiets förstamajfirande. Jag tänkte beröra det med att ta upp lite om den gemensamma sektorns utmaningar och problem.

När uppsägningar sker i industrin och byggbranschen då sker det företrädesvis p.g.a. minskad efterfrågan. När uppsägningar sker i välfärdssektorn då sker det inte på grund av minskad efterfrågan på vård, utbildning, omsorg och så vidare utan på pengabrist. Eftersom efterfrågan är densamma blir konsekvensen ökad arbetsbelastning för de som jobbar kvar och i nästa steg ökad belastning för anhöriga. I klartext ökad belastning på kvinnor som förutom sitt lönearbete åter får ta allt större ansvar för t.ex. vård och omsorg om föräldrar och svärföräldrar m.m.

Utvecklingen inom sjukvården är fantastisk. Nya mediciner som ger sjuka människor en bättre livskvalité utvecklas ständigt. Det är positivt. Det negativa är att denna utveckling också kostar lite pengar.
För Vänsterpartiet är det självklart att vi ska finansiera människors förbättrade livskvalité solidariskt och de som har de största vårdbehoven ska komma först. Men då har vi inte heller råd att sänka skatterna vi kan tvärt om tvingas höja skatterna.

Det mest grundläggande kravet för en hållbar välfärdsekonomi är att statsbidragen värdesäkras. Så länge statsbidragen till kommunerna inte räknas upp i takt med löner och andra kostnader så ligger det en konstant press nedåt på välfärdens villkor.

Jag tycker att det borde räcka med att bara nämna vårdbolagen Carema, Capio och Attendo – som alla kontrolleras av riskkapitalbolag vars enda mål är vinstmaximering ­– det borde räcka för att fler än Vänsterpartiet skulle vara intresserade av att sätta stopp för att medborgarnas skattepengar ska omvandlas till vinster i privatas fickor.
Som Jeanette Velander sa, så vill jag hänvisa er till www.vansterpartiet.se för mer information om dagsfrågorna. Det är ju mitt sista förstamajtal och jag skulle vilja prioritera att prata om något annat, något genomlevt.

Kamrater, mötesdeltagare!
Ända sedan 1978 har jag burit på och ständigt reflekterat över frågan: hur fungerar reproduktionen av vårt klassamhälle egentligen; vad är det som gör att reproduktionen av klassamhället fungerar så bra, för kapitalistklassen, trots arbetarrörelseretoriken?

De 34 år som gått fram till nu har lett mig fram till slutsatserna:
För det första. Det är inte bara mina barn, inte heller bara mina barnbarn, utan allas ungar som föds med lusten till livslångt lärande, som föds med viljan och lusten att gå vidare från det de begripit till något nytt – ifall de inte är födda med en hjärnskada.

För det andra. Det är bara vi vuxna som sätter gränserna för hur långt barns lust till livslångt lärande kan få fortgå.

För det tredje. Den bebis som har omdömet att välja sig ett vuxennätverk som söker sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje – som det heter i gymnasieläroplanen – och som dessutom väljer sig ett vuxennätverk som uppmuntrar, stimulerar och har förväntningar på dem, det barnet har generellt sett inga problem att klara sig genom skolan och i det fortsatta livet.

Om vi förutom dessa insikter och, för det fjärde, hade en förskola och en skola som var kompensatorisk då skulle – i stort sett – inga barns uppväxtvillkor begränsa deras senare val i livet.

Men så var det ju det där med att bebisar inte kan välja, vilket också många brukar genmäla gentemot den tredje slutsatsen.
Men vi som är vuxna – i det som en del påstår är ett kunskapssamhälle – borde väl klara att tänka mer än på våra egna barn och barnbarn utan också kunna förvissa oss om att andras ungar har ett vuxennätverk som kan uppmuntra, stimulera, vara föredömen och ha förväntningar på barnen, så att ingens unge tillåts bli berövad sin lust till livslångt lärande.    

Det var, mötesdeltagare, dessa insiktsfulla slutsatser som höll på att leda mig in på brottets bana och jag har ju lovat att jag ska avslöja den historien här.

En kväll i augusti 2010 körde jag hem efter att ha varit i valbyrån. När jag kom upp till Degerbyn fick jag se en valaffisch vars budskap levererade en våldsam käftsmäll, en smäll som dels gjorde mig olämplig som chaufför och som dels framkallade ett stort behov av att vandalisera den affischen och köra runt och vandalisera alla andra affischer med samma enfaldiga budskap, budskapet att ”Framtiden börjar i klassrummet”.

Skulle den devisen vara korrekt då skulle det innebära att min drygt 30-åriga fackliga politiska kulturkamp varit fullständigt meningslös.
Skulle inte den devisen vara enfaldig då skulle det innebära att det som förmedlas på Läs-för-mig-pappadagarna inte bygger på kunskap. Småbarnsfäder som deltagit på en Läs för mig pappadag får t.ex. kunskaper om att deras barns språktillägnande inleds när de föds, att ordförrådet utvecklas hela livet men att den mest markanta ordinlärningen sker tidigt. De här papporna har också fått kunskaper om att de stora sprången – när det gäller att tillägna oss det grundläggande grammatiska systemet, med ordböjning meningsbyggnad o.s.v. – de sprången sker upp till cirka tolv års ålder. Förhoppningsvis var dom papporna vaccinerade mot den enfaldiga valaffischens budskap, men tyvärr är det ju långt ifrån alla föräldrar som blivit vaccinerade mot enfald.

Hade kunskaperna som Läs för mig pappadeltagarna fått, funnits hos det parti som formulerade det enfaldiga budskapet att ”Framtiden börjar i klassrummet”, då skulle affischen aldrig kunnat passera tröskeln till avsändarens partikansli.        
 
Men mötesdeltagare! Det är värre än så. Det är just det partiet som har övermakt över skolpolitiken, över utbildningspolitiken och de verkar även ha ett stort inflytande över forskningspolitiken.
För mig bekräftar det att talet om det nära förestående kunskapssamhället verkar vara överdrivet.

Ett annat exempel på att talet om det nära förestående kunskapssamhället kan vara överdrivet, det finns i Skellefteå. Först förrförra veckan begrep kommunstyrelsen att vi inte kan fortsätta arbetet med planeringen av ett kulturhus utan att ta in frågan om stadsbibliotekets lokalisering.
Normalt sett så tycker jag inte om att kommunstyrelsen kör över fullmäktige. Men i det här fallet var det bra.

Vad jag har förstått så handlar kunskapssamhället inte om att vi ska kunna leverera rätt svar på frågor som vi redan vet svaret på. I kunskapssamhället handlar det om att vi ska kunna ställa rätt frågor och kunna söka svar på dessa frågor. Det leder mig till minst två slutsatser.
1.   Alliansregeringens skol- och utbildningspolitik är allt annat än modern och borde för länge sedan varit föremål för historieforskningen.
2.   Till och med för politiker i Skellefteå borde det vara självklart att stadsbiblioteket ska vara kärnan i ett nytt levande kulturhus.

Om kunskapssamhället skulle dyka upp borde vi om något år stå beredda med världens modernaste analogvirtuella stadsbibliotek på andra sidan Kanalgatan, ett bibliotek som är själva kärnan i ett levande kulturhus.

Avslutningsvis så tycker jag inte att vi – när det jag pratat om är realiserat – ska bygga ut besöksnäringen i Skellefteå för att här kunna ta emot alla människor från hela världen som vill komma hit för att studera hur vi burit oss åt för att realisera Barnkonventionens artikel 13, alla som vill komma hit för att söka nycklarna till den snabba höjningen av utbildningsnivån i kommunen och vi ska inte heller bygga ut besöksnäringen för alla som vill komma hit för att studera världens modernaste analogvirtuella stadsbibliotek, ett bibliotek för 2030-talet.

Förhoppningsvis åker alla dessa besökare hem och bygger något ännu bättre, ett nytt besöksmål för andra att inspireras av.


Det är bara så vi skapar förutsättningar och får fart på visionen om att bygga en rättvis och hållbar värld. Det är ju bara så vi slutar stänga gränser framför ansiktet på de som behöver skydd i väntan på den rättvisa och hållbara världen. Det är bara en sådan utveckling som kan leda till att kvinnor, i hela världen, ska kunna få 100 procent av männens löner för likvärdiga arbeten. Det är ju bara en sådan utveckling som ska leda till att barn och kvinnor ska kunna få känna sig lika trygga i hemmet som vi män kan göra o.s.v. o.s.v.

Och det är ju bara en sådan utveckling som kan hjälpa kommande generationer att kunna:

Se upp för honom som säger sig föra
de mångas talan.
Han kanske gör det

Se upp för honom som säger sig tala
bara å sina egna vägnar.
Han kanske gör det

Se upp för honom som bara nickar
instämmande.
I morgon kan nickningen gälla dig.
Se upp för dem som bara vill leva
sitt liv i fred.
De skyr inga medel.

Om jag nu har misslyckats med vad jag ville säga så var det:
För det första. Rättvisa är subjektivt. Om alla vi som är här enskilt skulle skriva ner högst tio rader om vår syn på rättvisa så skulle raderna se ganska olika ut.

Det innebär, för det andra, att rättvisa får vi inte utan den måste vi ta oss.
Och för att ta oss rättvisa måste vi minska våra kultur- och utbildningsklyftor.

För det tredje ville jag säga att även de skymda måste kunna gestalta sin genomlevda verklighet, sina tankar och idéer när vi ska försöka enas om tio gemensamma rader som beskriver rättvisan.
Utan minskade kultur- och utbildningsklyftor blir det därför ingen rättvisa.

Kamrater mötesdeltagare!
Det räcker inte med att bara byta regering. Vi måste också byta politik för att realisera det jag pratat om i mitt livs sista förstamajtal.

Leve det klasslösa samhället!


10 maj 2012

Straff för vår flathet

 Sista dagen i Palestina. Besöka konsulatet och hämta aktuella kartor över hur långt Israel hunnit på bygget av muren på ockuperad mark är de två sista punkterna på programmet för denna resa.

Gårdagen, fjärde dagen i Ramallah, ägnade vi åt överläggningar med Olof Palmes Center (OPC) om ett nytt projekt. Även om min reskamrat och jag inte diskuterat med de övriga i LO Skellefteås internationella kommitté så lutar det åt ett fackligt projekt som syftar till att kvinnor och ungdomar ska få representation i de fria fackföreningarnas ledningar åtminstone i proportion till sitt medlemsantal.
Vid halv tretiden var vi framme i Jerusalem och en något sen lunch.

De två senaste dagarna har det varit flera demonstrationer med krav på frigivning av de cirka 4 000 palestinska fångarna i Israeliska fängelser och till stöd 1 600 fångar som nu hungerstrejkar.

Varje gång jag är här undrar jag: hur länge ska det palestinska folket få lida för bl.a. den svenska flatheten mot nazisterna och våra förfäders ovilja att se vad nassarna gjorde mot judarna?

Följdfrågan blir: kommer någon annan att bli straffad för att vi sedan 1948 blundat för Israels stöld och ockupation av palestiniers mark och för flatheten visavi det brutala förtrycket mot det palestinska folket?

Det är hög tid att sätta stopp för förtrycket mot palestinier och låta dem få bygga sin stat.

 

5 maj 2012

Gubben spelar dum

Fram till början av 1980-talet minskade de ekonomiska klyftorna i Sverige.  Som konsekvens av denna utveckling så minskade också utbildningsklyftorna, de sociala och kulturella klyftorna.
Efter mitten av 1980-talet har de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna ökat. Den förväntade livslängden i en del städer kan variera sju år beroende på var man växt upp i städerna.

Även om det är positivt förvånar det mig att självklara resultat av den förda politiken blir stora nyheter. De senaste dagarna har vi två exempel på detta. Dels Lärarnas Riksförbunds ordförandes, Mette Fjelkners, artikel om att utbildningsklyftorna ökar och dels Skolverkets rapport och chefens artikel i SvD, om att segregationen ökar på grund av det fria skolvalet blivit sådana aha- nyheter.

När jag igår kväll hörde skolministern i Aktuellt tänkte jag: spelar gubben dum eller har han inte ens elementära kunskaper om hur mekanismer för reproduktionen av klassamhället fungerar?
Jag kom till slutsatsen att han spelade dum. Nog måste han ha vetat att hans skolpolitik skulle starkt skulle bidra till att få fart på segregationen i Sverige.

Spörsmålet ovan berörde jag i mitt livs sista första förstamajtal för några dagar sedan när jag bl.a. sa:

Ända sedan 1978 har jag burit på och ständigt reflekterat över frågorna: hur fungerar reproduktionen av vårt klassamhälle egentligen; vad är det som gör att reproduktionen av klassamhället fungerar så bra, för kapitalistklassen, trots arbetarrörelseretoriken?

De 34 år som gått fram till nu har lett mig fram till slutsatserna:
För det första. Det är inte bara mina barn, inte heller bara mina barnbarn, utan allas ungar som föds med lusten till livslångt lärande, som föds med viljan och lusten att gå vidare från det de begripit till något nytt – ifall de inte är födda med en hjärnskada.

För det andra. Det är bara vi vuxna som sätter gränserna för hur långt barns lust till livslångt lärande kan få fortgå.

För det tredje. Den bebis som har omdömet att välja sig ett vuxennätverk som söker sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje – som det heter i gymnasieläroplanen – och som dessutom väljer sig ett vuxennätverk som uppmuntrar, stimulerar och har förväntningar på dem, det barnet har generellt sett inga problem att klara sig genom skolan och i det fortsatta livet.

Om vi förutom dessa insikter och, för det fjärde, hade en förskola och en skola som var kompensatorisk då skulle – i stort sett – inga barns uppväxtvillkor begränsa deras senare val i livet.

Men så var det ju det där med att bebisar inte kan välja, vilket också många brukar genmäla gentemot den tredje slutsatsen.
Men vi som är vuxna – i det som en del påstår är ett kunskapssamhälle – borde väl klara att tänka mer än på våra egna barn och barnbarn utan också kunna förvissa oss om att andras ungar har ett vuxennätverk som kan uppmuntra, stimulera, vara föredömen och ha förväntningar på barnen, så att ingens unge tillåts bli berövad sin lust till livslångt lärande.

30 april 2012

Replik på replik och genomlevda ord

Idag publicerar Norran min replikrepliken på min ödmjuka aprilkrönika.

För övrigt så pular jag med mitt livs sista förstamajtal. Ambitionen är att besökarna ska förstå att orden är genomlevda, att de är personliga men inte privata.

På Facebook har jag publicerat lite korta funderingar under skrivprocessen. Igår skrev jag:
”Är inne i en jobbig del i förberedelserna för mitt livs sista förstamajtal. Det handlar om att vi vuxna sviker andras ungar.”

I förrgår var mitt Facebookspörsmål:
”Brottas fortfarande med mitt livs sista förstamajtal. Nu undrar jag: visst är det bara om att grund- och gymnasieskolan ska förstatligas och att Sverige ska sluta sälja vapen till all världens diktatorer som Vänsterpartiet och Folkpartiet är överens?”

I fredags gjorde jag ett avslöjande:
”Jag har bestämt mig. Jag kommer att i mitt livs sista förstamajtal avslöja hur nära det hade varit att jag blivit kriminell.”

I torsdags fundera jag på Facebook över gränser:
”pular med mitt livs sista förstamajtal och brottas med spörsmålet: finns det någon tydlig gräns mellan det personliga och privata?”
  Om mitt livs sista förstamajtal har jag skrivit i en tidigare blogg.

25 april 2012

Sicken högtidsdag(ar)

Sicken högtidsdag det var igår. Jag tänker inte på att jag blev femtio år äldre än åldern på killen på min profilbild på Facebook.

Jag tänker på att Vänsterpartiets ledamot i kommunstyrelsen, Hans-Eric Wallin, fick en enig kommunstyrelse att besluta stadsbibliotekets lokalisering ska ingå i den fortsatta planeringen av ett nytt kulturhus i Skellefteå.
När vi däremot antog ”Kulturplan 2012-2014” vid kommunfullmäktige i mars då vår det stört omöjligt att få majoriteten i kommunfullmäktige att förstå att biblioteket är viktigt i ett levande kulturhus i centrum.

Och inte nog med det. Hans-Eric lyckades få de borgerliga partierna med sig i kommunstyrelsen om att sluta dra kulturskolefrågan i långbänk. Efter ett decennium av utredande är det dags att skrota den politiska styrgruppen och bestämma vilken nämnd som ska ha huvudansvar för kulturskolan.

Nu gäller det bara att få kommunfullmäktige i maj att återremittera kulturskolespörsmålet för att utreda vilken nämnd som ska vara ansvarig, komma med tydliga mål och riktlinjer så att kulturskolan kan fokusera på att alla Skellefteå kommuns barn och ungdomar kan hitta sitt/sina kulturella uttrycksmedel.

Inte bara igår, även idag blev en högtidsdag. Tack vare att jag tjatat till mig 20 minuter på LO Västerbottens årsmöte för att prata om LO Skellefteås 25-åriga solidaritetsarbete i Palestina fick vi in 7 103 kronor till vår internationella fond.  

Tidigare bloggar i Kulturplansspörsmålet 1, 2,

23 april 2012

Replik på ödmjuk krönika

Förra veckans landstingsfullmäktige i dagarna tre, Berättarfestivalen, flytthjälp, ABF Västerbottens årsmöte i Lycksele i lördags och att skriva ett genmäle till denna replik som är förorsakad av min ödmjuka aprilkrönika, det har inte erbjudit någon tid till att uppdatera denna blogg. Förberedelser för i morgon, mitt livs sista förstamajtal och resan till Palestina den 5 maj har också tagit lite tid.

Frågan är när jag ska få tid att uppdatera SSAK med material från Anita Salomonssons Berättarfestivalseminarium i Lövånger där hon avslöjade lite grann om sin kommande bok, I enslighet framfött… 

11 april 2012

Majorn's manipulation till ända

Enligt min mening var Sven-Eric Liedmans ”Hets” förra årets intressantaste skoldebattbok.

Den hittills intressantaste skoldebattartikeln, ”Varför tar inte skoldebatten fart?”, den läste jag i morse på Skola och Samhälles webbsida.

Även om jag kan skönja korn som ger hopp så kvarstår frågan: hur länge ska major Björklunds pisk- och morotsskolpolitik få förstöra våra barn och barnbarn innan bildade svenskar reser sig och förpassar Björklunds tokerier till forskning om hur en avdankad officer – utan vetenskaplig grund – kunde manipulera så många inom skolpolitikens område?

10 april 2012

Sista förstamajtalets konsekvens

Nu vet jag, eller åtminstone är jag ganska säker om, hur jag ska börja mitt livs sista förstamajtal.

Jag ska börja med Dikten, Dikten som inledde en motion till Svenska Metallindustriarbetareförbundets kongress 1993, Dikten som inledde en motion till IF Metalls kongress 2008. Bägge dessa motioner, som bifölls, handlade om att Metall respektive IF Metall hade behov av ett kulturpolitiskt idé- och handlingsprogram.

När jag på 1:a maj läst Dikten med stort D tänkte jag fortsätta med att prata om det problematiska med Dikten.

När jag kom på att jag skulle inleda mitt livs sista förstamajtal kom jag på att det börjar vara dags att komma till skott med att försöka få diktens upphovsman, den poetiske pianisten, att spela jazz på bildens flygel och läsa några av sina dikter.

Det är kanske dumt att skriva om att den poetiske pianisten ska spela på bildens flygel. Han vet ju ännu inte vet att han ska vara i Skellefteå någon kväll mellan x/10 – xx/12 2012 och jag kan ju misslyckas med att få Claes att ta flyget från Helsingfors till Skellefteå.

För det andra så vet inte heller huvudfinansiären av arrangemanget att de ska vara huvudfinansiärer. Det borde inte vara några problem. Jag sparade ju lite medlemsslantar när jag vid IF Metall norra Västerbottens årsmöte 2010 avstod från det formaliserade avtackningshyckleriet efter att jag efter 20 år lämnat alla avdelningsuppdrag på detta sätt.
Jag är övertygad om att det skulle vara väl investerade pengar om avdelningen satsade de avstådda slantarna och lite till för att kunna realisera arrangemanget, Den poetiske pianisten.

För det tredje så vet ännu inte flygelns ägare att Den poetiske pianisten ska spela på den under hösten.

Så fort förstamajtalet är klart och Palestinaresan avslutad den 11 maj ska jag ta itu med att realisera arrangemanget.

Dikten som jag tycker är såväl bra som naivistisk och för mig traumatisk och som jag ska börja mitt livs sista förstamajtal med, den lyder:
Det som råkar vara belyst
är det synliga
Att dikta är att förändra ljuset
så att också skuggorna blir tydliga
så att också trädens underjordiska kronor…
Olevda ord skymmer
Genomlevda får syn
Där går någon med en lampa genom mörkret
Därinne i mörkret finns alla de andra
som nu börjar se utan att ännu ses
De skymda
Jag vill skriva för dem
Claes Andersson”Genom sprickorna i vårt ansikte”, 1977

4 april 2012

Sossemoderat regering 2014

Trots att Socialdemokraterna under Stefan Löfvens ledning verkar göra allt för att fjärma sig från ett rödgrönt regeringsalternativ så fortsätter opinionsinstituten att mäta Alliansen visavi ett rödgrönt regeringsalternativ.

Efter den senaste veckans klargöranden från Socialdemokraterna undrar jag: finns det redan en dold överenskommelse om att det ska bli en Sossemoderat regering efter valet 2014?
Sett i perspektivet av att det börjar knaka offentligt i Alliansen så skulle det passa som hand i handske för Moderaterna.

Socialdemokraterna verkar ha gett upp tanken om att överhuvudtaget ta tillbaka något av jobbskatteavdragen. Inget ska göras när det gäller återregleringar av marknader som privatiserats. Att våra skattepengar som skulle gå till vård, skola och omsorg blir vinster i privatas fickor verkar Socialdemokraterna också bejaka, även om det inte gäller riktigt alla sossar. Likaså fick vi i lördags, i ekots lördagsintervju klart för oss att S vilka till översyn av svensk vapenförsäljning till diktaturer handlar mer om demagogiska dimridåer än en vilja till att få slut på svensk vapenexport till diktaturer i världen.

Jag utgår från att Vänsterpartiet inte ska gå in i ytterligare en valrörelse där partiet lovar att ställa upp på en Allianspolitik modell light.

2 april 2012

Förfärligt likgiltigt kulturskämt

”Likgiltigt kulturskämt” är rubriken på min aprilkrönika i frisinnade Norran i dag. Artikeln handlar om ifall Skellefteå kulturnämnds förslag till övergripande målsättning i Kulturplan 2012-2014 är ett skämt eller inte.

Konsekvensen av att kulturnämndens förslag till övergripande målsättning skulle vara ett skämt, den tycker jag är förfärlig.