18 december 2011

Hjärnprofessorn pratar strunt

När jag torsdag afton var ute och sprang hörde jag Socialdemokraternas skoltalesperson Mikael Damberg i Dagens eko säga:
Elevernas föräldrar får allt större betydelse för elevernas resultat.
När jag senare på kvällen tittar på ”Världens bästa skitskola” hörde jag hjärnforskaren och professorn Martin Ingvar drygt 33 minuter in i programmet säga:
Idag spelar det större roll vad föräldrarna har för utbildning än vad det gjorde för 25 år sedan.
Jag har under hela mitt över trettioåriga fackliga politiska liv studerat mekanismerna för klassamhällets reproduktion och funnit att vi aldrig har haft ”En skola för alla”, en skola som kunnat kompensera för barns uppväxtvillkor. För elevernas skolresultat spelar föräldrarnas utbildningsbakgrund spelat lika stor roll 2011 som 1986.

Jag har sedan i torsdags sökt men inte lyckats hitta några studier som förtäljer att föräldrarnas utbildningsbakgrund skulle ha större betydelse idag än för 25 år sedan. Om det inte finns några sådana studier skulle det betyda att hjärnprofessorn pratar strunt.

Nu som då torde det vara som precis som Sven-Eric Liedman skriver i ”Hets” – årets viktigaste skoldebattbok – när dagens skolresultat jämförs med skolresultat under folkskoletiden.
På den tiden hade man åtminstone i gallringsprocessen en klar föreställning om vilken betydelse sociala och ekonomiska faktorer hade för skolresultaten. Det var för det mesta fattigt folks barn som hade svårt att klara sig. Idag ställs diagnoserna uteslutande på individer. Det är det enskilda barnet som har svårigheter. Ändå talar statistiken sitt tydliga språk om den sociala och ekonomiska bakgrundens betydelse.

13 december 2011

Den enfaldige ministern

Efter dagens fullmäktigesammanträde och efter att ha varit ute och sprungit en dryg timme satte jag mig ner för att färdigställa utskriften av deltagarnas utvärdering av den Läs för mig pappa-dag som vi hade i Skellefteå den 15 november.

Sett i perspektivet av dagens fullmäktigedebatt om skolan hoppas jag verkligen att de förbund som finansierar Läs för mig, pappa! fortsätter göra det trots att Alliansregeringen sett till att det inte ska finnas något statligt stöd till den viktiga läsfrämjande verksamheten.

Folkpartiets gruppledare i Skellefteå tyckte bl.a. att Vänstern borde se en vän i skolministern på grund av ministerns devis att Klassresan börjar i klassrummet.

Alla som varit med på en Läs för mig, pappa-dag vet att skolministerns devis om att klassresan börjar i klassrummet är en enfaldig devis, de har kunskaper om att ifall de väntar till att deras barn kommer till klassrummet, då är det stor risk att de går vilse i grammatiken och inte klarar skolans mål. Därför är det viktigt att Byggnads, IF Metall, Hotell- och Restaurangfacket, Kommunal, Livs och Seko och Transport fortsätter med Läs för mig, pappa! trots att Alliansen dragit in allt stöd till kultur i arbetslivet.

8 december 2011

Liten skärv till Vänsterpartiet

Endast en liten skärv av S-sympatisörerna verkar se Vänsterpartiet som ett alternativ när Socialdemokraterna sjunker i opinionen.

Jag har sökt förklaringen hos de s.k. vänsterbloggare som drev Det är Ohlys fel-kampanjen. Men hos dessa bloggare har jag inte hittat någon analytisk förklaring till varför vi inte ökar mer trots att Lasse Ohly redan i somras meddelade att han avgår som partiordförande.

Jag som sedan mitten av 1990-talet och under hela första årtiondet i 2000-talet årligen varit ute på studieuppsökeri på Metall/IF Metallarbetsplatser i Norra Västerbotten tyckte att det vare sig var konstigt att Alliansregeringen satt kvar eller att Vänsterpartiet inte ökade i valet 2010.

Frågan är: hur länge kommer det att dröja innan majoriteten i Vänsterpartiet upptäcker att det skett en djävulsk värderingsförskjutning i det svenska samhället och inser att det krävs ett organiserat arbetsplatsarbete för att trycka tillbaka dessa högervärderingar?


Lars Thalén skriver i antologin Makten över opinionen att det bara finns två vägar för facket och andra folkrörelser att återta förlorad mark i kampen om hur människor tänker:
  • Återgå till den ursprungliga verksamhetsidén, d.v.s. var mer av en rörelse bland folket och medlemmarna och mindre av institution. Det enskilda samtalet förblir oöverträffat som påverkansmedel. Det slår i regel ut masskommunikationen.
  • Komplettera detta med att fungera i medierna på mediernas villkor…
JAG VET INTE om Fredrich Engels redan 1890 hade börjat skönja att arbetarrörelsen var på väg att bli en institution när han i förord till en tysk och en polsk upplaga av manifestet skriver:
För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå genom föreningen av aktion och diskussion.
DET JAG VET är att såväl Lars Thalén som Fredrich Engels sitter inne med lösningen. Utan ett organiserat arbetsplatsarbete blir partistyrelsens LO-ambition i kongressens Strategidokument en utopi, ambitionen som lyder:
Ökad andel förtroendevalda från LO-yrken och med invandrarbakgrund, och ökat stöd från LO-medlemmar i valet 2014.
Tyvärr är ett organiserat arbetsplatsarbete även främmande i Vänsterpartiets framtidskommissions slutrapport.

Och programmatiskt dillar vi om att bygga det klasslösa samhället!?

6 december 2011

Alliansens diktatur

När jag i morse stod och svetsade och lyssnade på P1-morgon hörde jag äldreomsorgsministern Maria Larsson (KD) åter hota kommuner som inte bejakar en privatisering av äldreomsorgen med en tvingande lag fr.o.m. 2014.
Tack vare att Sverigedemokraterna nu lovat att rösta med regeringen kunde hon nu vara lite kaxigare än tidigare.

Sett i perspektivet av hur hudflängda kommunister har blivit genom åren för att de använt begreppet ”proletariatets diktatur” är det märkligt att ingen idag börjar prata om Alliansens bourgeoisiediktatur.

M.a.o. ska alla kommuner tvingas till att föra en borgerlig privatiseringspolitik oavsett hur medborgarna röstar i kommunalvalet 2014. Det kallar jag diktatur.

28 november 2011

En hägring

I månadens Norrankrönika skriver jag om en socialnämndsordförande som vill ha en Barnbalk med större ansvar för omsorgen av sina äldre och påstår att kunskapssamhället är en hägring.

23 november 2011

Skvallerkräket njuter, jag skäms

När jag kom hem igår kväll och bl.a. kollade favorittidningen, Svenska Dagbladet, så konstaterade jag att partiledarvalet i Vänsterpartiet börjar bli lika slaskigt som partiledardebaclet i Socialdemokraterna.

Inte för en sekund betvivlade jag att Svenska Dagbladets s.k. avslöjande skulle vara annat än ett illvilligt skvaller från någon partikamrat som inte vill att Rossana Dinamarca ska väljas till ordförande för partiet.

Skulle inte heller bli förvånad om den som spridit skvallret även kände till att det fanns skäl till att Rossana periodvis inte betalat hela eller delar av Vänsterpartiets partiskatt.

Medan skvallerkräket förmodligen njuter så skäms jag för första gången för mitt medlemskap i Vänsterpartiet.

6 november 2011

Encounter No.1

Dottern Emma visar kläder och smycken i en Beckmanvisning på NK, en visning som avslutas i dag.





Tid i Grekland

Några hektiska veckor har gjort att bloggen fått ligga i träda. Bland annat är jag ansvarig för att Läs för mig pappa!-dagen fungerar i Skellefteå, några dagar efter jag kommer tillbaka från Grekland. Att läsa en massa kommunala- och landstingskommunala handlingar och planera för en resa till Palestina i syfte att starta ett nytt Palestinaprojekt, det har också tagit en del tid.

Efter att sent i går kväll ha kommit fram till Daskalio i Grekland väcktes jag tidigt i morse av Isida och Anatoli som hade en hel del att berätta för morfar.
Lyckades somna om när de skulle äta välling.

Hela deras familj har nu åkt till ett bröllop inne i Aten och jag sitter nu på övervåningens altan, jobbar med bilder från dottern Emmas bidrag med kläder och smycken till Beckmansvisningen på NK i Stockholm, en visning som avslutas idag.

I Stockholm passade jag också på att se Bob Dylan och Mark Knopfler på Globen.

När jag varit ute och sprungit tänkte jag hoppa ner i baljan nedan. Men först ska jag lägga upp bilder med Emmas kläder. Nu har jag ju lite tid.

Utsikt från min skrivaltan i Grekland

31 oktober 2011

Priset är ökade klyftor

Skriver i min krönika i dagens Norran om klass, hälsa och marknadsfundamentalismen under rubriken ”Priset är ökade klyftor”.

11 oktober 2011

Välj seriös ledningsöversyn

”Jag undrar om det inte är dags för Vänsterpartiet att välja partisekreterare på kongressen”, skrev Ilona Szatmari Waldau i en blogg igår.

Jag undrar om det inte är dags för Vänsterpartiet att ta en ordentlig funderare om ifall vi har en modern ledningsorganisation överhuvudtaget innan vi börjar ändra stadgarna.
Att så många och så snabbt kan bli så tvärsäkra och bestämma sig för om vi ska kongressvälja en eller två ordföranden utan en seriös debatt, den tvärsäkerheten fick mig att börja fundera på om vi har ett dialektiskt förhållningssätt till livets spörsmål och författa nedanstående motion om ledningsfunktionen mellan kongresserna. Motionen bifölls av Vänsterpartiet i Skellefteå.

Motion till Vänsterpartiets kongress 2012 ang.


En seriös partiledningsöversyn

Efter valet 2010 har det i synnerhet varit debatt om s.k. delat partiledarskap, d.v.s. att kongressvälja två ordföranden. Det har t.ex. också framförts krav om en allmän medlemsomröstning om vem/vilka som ska vara partiordförande. En del distrikt har genomfört medlemsomröstningar om ordförande.

Utifrån eftervalets partiledningsdiskussioner och olika distriktshanteringar av framför allt valet av ordförande/ordföranden visavi de stadgar vi har idag ser vi att det finns ett behov av en seriös partiledningsöversyn, en organisationsöversyn vars mål är att presentera en partiledningsstruktur för 2010/2020-talet samt former för att välja partiets ledning mellan kongresserna.

Kongressen är visserligen suverän att besluta om antalet som ska kongressväljas till olika förtroendeuppdrag. Men nog skulle vi vilja ta ställning till ordförandevalet utifrån en seriös organisationsöversyn som inte bara utrett för- respektive nackdelar med att kongressvälja en eller två ordföranden utan också presenterat förslag till en modern, demokratisk, operativ och delaktighetsskapande ledningsorganisation mellan kongresserna.

Med hänvisning till ovanstående föreslår vi att kongressen beslutar

att uppdra till den nyvalda partistyrelsen att till nästa kongress presentera ett beslutsförslag om en modern, demokratisk, operativ och delaktighetsskapande ledningsorganisation mellan kongresserna, samt former för val till dessa förtroendeuppdrag.


Vänsterpartiet Skellefteå

medlemsmöte 2011-10-03

Jag har i en tidigare blogg skrivit om hur en sådan ledningsfunktion skulle kunna se ut.

4 oktober 2011

(V)ästerbottensvalets legitimitet

”Vid sammanträde under söndagen beslöt distriktsstyrelsen för Vänsterpartiet i Västerbotten att utifrån resultatet i den rådgivande omröstningen nominera Jonas Sjöstedt som partiordförande …”, heter det i pressmeddelandet som skickades ut på söndag afton. ”Hans namn fanns på 86 procent av valsedlarna”, skriver de också.

Distriktsstyrelsen borde vågat nominera Jonas utan att hänvisa till medlemsomröstningen. Ty det styrelsen inte redovisar det var att Jonas Sjöstedts namn fanns på 86 procent av de valsedlar som skickats in av de 46 procent av Västerbottensmedlemmarna som deltog i medlemsomröstningen.

Distriktsstyrelsens hänvisning till medlemsomröstningen för sina ställningstaganden är lika korkat som om jag skulle gå ut och hävda att de 54 procent av medlemmarna som valde att inte delta i medlemsomröstningen, hade likt jag, gjort ett mycket medvetet val. Och då finns det inget stöd att nominera Jonas utifrån resultatet i medlemsomröstningen i Västerbotten.

Nu är jag bevars inte ensam som offentligt reagerar mot att distriktsstyrelsen helt bortser från det låga valdeltagandet när de drar sina slutsatser.

30 september 2011

Kanske två kongressvalda ordföranden

Det är möjligt att Vänsterpartiet bör kongressvälja två ordföranden i framtiden. Men jag har väldigt svårt för tanken att en sådan förändring skulle beslutas utan en seriös organisationsutredning om ett modernt partiledarskap. Det skulle bli konsekvensen om januarikongressen beslutar att bifalla den motion som förespråkar att kongressvälja två ordföranden.

Jag förstår inte de som kan koppla bort valet av ordförande/ordföranden från valet av den totala partiledning vi ska ha mellan kongresserna.

Det språkbruk som används i debatten, delat partiledarskap, gör mig lite orolig. För mig säger det mycket om vilken syn de som använder begreppet har om partiledningen mellan kongresserna.

Ifall en seriös organisationsutredning skulle komma fram till att vi ska kongressvälja två ordföranden, varför ska vi då inte kongressvälja partisekreteraren plus 10 - 14 ordinarie partistyrelseledamöter och fem ersättare?

Med en sådan organisation kan verkställande utskottet läggas ner, ordförandena och partisekreteraren blir den dagliga ledningen. Och med dagens teknik borde en partiledning med 13-18 ordinarie partistyrelseledamöter kunna bli en mycket operativ och delaktig partiledning mellan partiets kongresser.

Eventuellt skulle en sådan organisation kunna spara pengar så att demokratin kan utvecklas. Vi kan t.ex. ha ytterligare en kongressdag och slippa delegera kongressfrågor till demokratiskt tvivelaktiga representantskap eller hänskjuta frågor till nästkommande kongress.

Min slutsats blir: kanske två kongressvalda ordföranden efter en seriös organisationsutredning. En sådan motion kommer till V-kongressen 2012.

26 september 2011

Det strukna ordets konsekvens

Om vilka konsekvenser det kan få att ta bort det näst sista ordet i en mening för att komma ner till taket 2 100 tecken skriver jag i dagens Norrankrönika.

”Det är förmodligen också förklaringen till att jag blir riktigt upprörd när jag hör personer som definierar sig som vänster men ändå använder sig av begreppet lågutbildade i sin retorik”, skriver jag bland annat.

23 september 2011

Förbannat upprörd

All heder åt Sveriges Radios granskning av kommuner och landstings förläningar till politiker som valt att avgå eller tvingats avgå på grund av att väljarna eller politikerkompisar inte velat ha dem kvar.

Det är tydligt att mediebevakningen har mer påverkan än politikeropponenter som genom motioner till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) försöker få bifall för en översyn. Då blir det avslag. Men när Sveriges radio börjar granska och ställa frågor då blir det annat ljud i skällan. Då ska det göras en översyn, kanske.

Självklart tycker jag att de som haft så mycket politiskt arbete att det blivit deras lönearbete under årtionden ska ha rätt till en inkomsttrygghet efter sin gärning. Men att de under tiotalet år ska kunna få ersättning utan att ens försöka skaffa sig ett lönearbete på den ordinarie arbetsmarknaden, det är riktigt puckat.

Utgångsprincipen bör vara att de som har blivit valda ska ha samma villkor som de valt dem. Ifall de inte kan gå tillbaka till det jobb de hade före politikertiden eller kan få ett jobb tycker jag att de ska de kunna få inkomsttrygghet till ålderspensionen. Det tycker jag är ett rimligt pris för att slippa facklig politisk feghet.

Ifall en arbetslös, med bibehållen a-kassa, kan starta aktiebolag som inte betalar ut någon lön utan endast aktieutdelning, då har jag inget principiellt emot att avdankade politiker kan göra densamma och behålla politikerpensionen.

Jag har väldigt svårt att bli upprörd när borgerliga politiker utnyttjar systemet. Större förtroende än så har jag inte för bourgeoisiens pigor och drängar. Men när f.d. politiker – som åtminstone i retoriken bekämpat privilegiesamhället – gör densamma, då blir jag inte bara upprörd. Jag blir förbannat upprörd.

16 september 2011

Ska eller inte ska, ska inte

Den senaste månaden har jag funderat huruvida jag ska eller inte ska delta i medlemsomröstningen om nominering av partiledare för Vänsterpartiet, en omröstning som pågår i Västerbotten.

Igår beslöt jag slutgiltigt att jag ska inte delta i medlemsomröstningen.

Beslutet tog jag trots att min demonstration inte kommer att märkas eftersom distriktsstyrelsen för Vänsterpartiet i Västerbotten genomför en medlemsomröstning där de som deltar i valet inte prickas av mot en röstlängd innan rösterna börjar räknas. För mig är det ett mycket märkligt valförfarande.

Eftersom alla nomineringar avslutas på kongressen och det är först då vi vet vilka som ställer upp så var jag kritisk redan när jag första gången hörde talas om medlemsomröstningen i Västerbotten.

När poströstningsbrevet kom blev jag ännu mer kritisk till partiledarvalet i Västerbotten. Ty i brevet ska vi också ta ställning till s.k. delat partiledarskap (Se fotnot).

Distriktsordföranden och ordföranden för valberedningen skriver:
2. Delat partiledarskap
Till kongressen har det inkommit en motion som föreslår att Vänsterpartiet ska ha delat partiledarskap. Om du väljer detta alternativ på den medföljande valsedeln då anses det som att du stödjer denna motion. Om du förespråkar ett delat partiledarskap så måste du också uppge två namn. Mins en av de två personerna du nominerar MÅSTE vara en kvinna.
Jag menar att det är fullständigt absurt att jag ifall jag skulle välja att nominera två personer förutsätts stödja en motion som jag överhuvudtaget inte har sett, en motion som inte behandlats i det organ som – enligt stadgarna – har att besvara motioner och en motion och ett motionssvar som än mindre stötts och blötts i diskussioner på partikongressen.

I onsdags kom droppen. Jag fick veta att de nominerade kongressombuden ska få frågan om de tänker följa distriktsomröstningens resultat. Svarar jag ja innebär det m.a.o att jag ska rösta på den/de personer som distriktsomröstningen bestämt sig för oavsett om den/dessa fortfarande kandiderar på kongressvaldagen.

Västerbottens partiledaromröstning blir stolligare och stolligare för var dag som går.


Fotnot.
Jag skriver ”s.k. delat partiledarskap” eftersom det i Vänsterpartiets stadgars 107:e paragraf sägs att ”Partistyrelsen är partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna.”
Partistyrelsen är m.a.o. det kollektiva partiledarskapet mellan kongresserna. Därför borde spörsmålet handla om ifall vi ska kongressvälja två ordföranden, istället för som nu, kongressvälja en ordförande.

13 september 2011

Program för alliansens papegojor

Första veckan efter semestern hörde jag ett sommarprogram på jobbet, ett program som jag tänkte att jag måste lyssna till ytterligare en gång. Jag ville höra om jag verkligen hörde rätt.
I söndags hittade jag Sommarprogrammet och sommarprataren sa även då:
”Jag blir oroad av svenska tendenser att söka ett närmande till den amerikanska modellen, försök till privatisering av sjukvård, skolor och kulturliv. USA är minsann inget att efterlikna … Sverige är idag snudd på ett skatteparadis, ingen arvsskatt, ingen gåvoskatt och mycket liten fastighetsskatt … Ett varningens ord till Sverige. Låt inte kulturinstitutioner i Sverige bli beroende av nyckfulla bidragsgivare. Addera hellre än subtrahera. De statliga bidragen är verkligen a och o om vi vill förbli en levande kulturnation. Amerikanska kulturinstitutioner lever ständigt under knapphetens stjärna. Så även det mesta i samhället.
Vad vi får för de amerikanska skattepengarna är ett riktigt verkligt minimum jämfört med vad vi svenskar hemmavid kan räkna med.
USA har inte ens ett kulturministerium än mindre en kulturpolitik och som alla vet inget skyddsnät”.
Det var inte Lars Ohly som sade det i sitt sommarprogram utan den 71-åriga Barbro Osher som bott i USA sedan början av 1980-talet och som dessutom är en av USA:s mecenater, d.v.s. de nyckfulla bidragsgivare som hon inte vill ska få samma inflytande i Sverige.

Frågan är om någon av alliansens papegojor hörde programmet?

12 september 2011

Engels prioritering

– Det var länge sedan du skrev i bloggen, påpekade en arbetskamrat i fredags.

Det håller jag verkligen med om. Problemet är att jag bl.a. prioriterat fysiska möten framför virtuella den senaste tiden.

Trots den virtuella utvecklingen misstänker jag att Fredrich Engels i en nyutgåva av manifestet 2011 skulle ha hållit fast vid den ståndpunkt som han hade när han 1890, åtta år efter Karl Marx död, skrev ”För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå i förening aktion och diskussion.”

För att få klasskamrater och övriga lönearbetare att lita till sin egen kraft och förmåga att kunna bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det tjyvsamhälle vi lever i tror jag mer på det fysiska mötets kommunikation.

Planering inför förra veckans möte för att åter få igång Palestinagrupperna i Skellefteå, planering inför en ansökan för ett nytt Palestinaprojekt för LO-facken i Skellefteå och förberedelser inför lördagens seminarium i Umeå har också tagit lite tid.

29 augusti 2011

Männen spelar roll

Hajade till när jag stod och svetsade i morse och i P1:s morgonradio hörde en professor i genuspedagogik säga att det spelar ingen roll alls vilket kön förskolepersonal har. Enligt henne skulle utbildningen kompensera frånvaron av män i förskolan.

När jag kom hem och sökte artikeln och hörde inslaget igen så visade det sig att det inte var så tokigt som den snutt jag hörde.

Jag inser nu att även hon, Inga Wernersson, tycker att vare sig är bra för samhället eller jämställdheten att den första arbetsplats som barnen kommer i kontakt med under sina första levnadsår är enkönad.

Sett i perspektivet av vilken roll de ofta svarta krumelurerna på vitt papper spelar för språkets utveckling så menar jag nog ändå att det ändå är ett problem att många pojkar under förskoleåren inte har några manliga litterata förebilder.

Såld till frisinnet

Innerst inne folkpartist” är rubriken på min första krönika i den frisinnade Västerbottenslänstidningen, Norran.

Det var på självaste första maj, samtidigt som vänsterpartiavfällingen Ylva Johansson pratade för sossarna på torget i Skellefteå, som jag fick frågan.

22 augusti 2011

Kan inte medlemsomrösta

Jag har inte bestämt mig men det lutar åt att jag inte kommer att kunna förmå mig att delta i Vänsterpartiet i Västerbottens s.k. medlemsomröstningen om ny partiledare.
Det blir alltmer ett faktum att det är precis så – som Jonas Sjöstedt formulerat sin bloggrubrik – som också ordförandenomineringsomröstningen kommer att tolkas.

Det var bara ett av skälen till att jag förmodligen kommer att ha svårt att förmå mig att delta i Vänsterpartiet Västerbottens ordförandenomineringsomröstning.

Huvudskälet till att jag kommer att ha ytterst svårt kunna delta är den andra frågan som ställs och som handlar om delat partiledarskap. I brevet som kom i fredags står bland annat att läsa:
2. Delat partiledarskap
Till kongressen har det inkommit en motion som föreslår att Vänsterpartiet ska ha delat partiledarskap. Om du väljer detta alternativ på den medföljande valsedeln då anses det som att du stödjer denna motion. Om du förespråkar ett delat partiledarskap så måste du också uppge två namn. Mins en av de två personerna du nominerar MÅSTE vara en kvinna.
Jag har ett dialektiskt förhållningssätt till livets spörsmål och det tycker jag fler borde ha.

Idag är jag kritisk till delat ledarskap men jag vet inte hur jag kommer att ställa mig efter att frågan stötts och blötts i olika diskussioner. Några sådana möten har då inte jag fått kallelse till. Och till dess kongressen har beslutat om en eller två ordföranden ska väljas är det nuvarande stadgar som gäller.

För övrigt så har vi delat partiledarskap. De stadgar för Vänsterpartiet som jag läser tolkar jag som att partistyrelsen, inkl. den kongressvalde ordförande, är partiledarskapet mellan kongresserna.

Till sist. Det är ingen hemlighet att jag tycker att Rossana Dinamarca ska bli Vänsterpartiets ordförande.
Men som jag ser det är det omöjligt att, med nuvarande valsedel, delge Vänsterpartiet i Västerbotten den uppfattningen utan att det också ska tolkas som att röstaren har tagit slutlig ställning för en eller två kongressvalda ordföranden.

17 augusti 2011

En märklig klasskamp

I slutet av 1800-talet fick många sparken när de försökte organisera fackföreningsmedlemmar och få igång en facklig kamp på arbetsplatserna.

Om inte klassamarbetet fungerar friktionsfritt 2011, ja då lämnar hela klubbstyrelser sina uppdrag. Åtminstone är det så IF Metallklubben på Franke i Byske, med cirka 120 medlemmar, gjort enligt en artikel i Norran idag, en artikel som tyvärr inte finns på Norrans webbsida.

För mig är det en mycket märklig klasskamp. Och artikeln är inte från 1 april utan publicerad onsdag 17 augusti anno 2011.

7 augusti 2011

Bukett av partiledarkandidater

Efter förra blogginlägget har jag varit i Grekland och hälsat på dotter och de tre barnbarnen, läst igenom gamla tidningar, fixat till lite bilder och för första gången varit ute och åkt allmogebåt till en vigselförrättning.
Så nu känner jag att det är dags att väcka liv i bloggen.

Visst har det funnits spörsmål att blogga om när jag varit borta men jag känner mig inte tillfreds med att annonsera ut att huset hemma är tomt. Även om jag vet att grannar har ganska god uppsikt över vad som händer hos grannar som är borta är det nog dumt att offentligt upplysa om att ingen är hemma.

Konstaterar att det börjar bli en hel bukett av kandidater till partiledarposten i Vänsterpartiet. Frågan är: vad är det för skillnad på dem förutom utseendet?
Läste nyss Hans Lindes kandidaturartikel i Flamman. Jag kan inte hitta något i den artikeln som inte de andra partiledarkandidaterna skulle kunna skriva under på.

26 juli 2011

Bra om Norgedådet i Ohlys sommarprogram

Efter Trästock som slutade lördag natt (tidigt söndag morgon) har jag tagit itu med alla måsten som ska vara avklarade före en börjar om med lönearbetet igen den 8 augusti.

När jag igår höll på med måstet att städa ur garaget lyssnade jag till Lars Ohlys mycket intressanta sommarprogram i radion.
Har du inte hört programmet rekommenderar jag att Du åtminstone lyssnar på inledningen om högerextremens dåd i Norge.

21 juli 2011

Trästockfestivalen och ”vanligt folk”

”Många rynkade på näsan åt festivalen som bland annat haft som mål att lyfta fram band från regionen och ge dem en möjlighet till en större publik ’Alla är vi barn i början’ sjöng Lasse Tennander – och så även Trästock. Det gick rykten, det snackades och knappt någon politiker besökte festivalen för att själv ta del av det som hände inne på området. Undantaget i stort vänsterpartisten Kjell Hanseklint som nästan blivit en inventarie där. Det som bjöds var i starten oftast nytt och ungt – och kanske inte alltid det som är speciellt brett. Det gjorde att många tvekade att gå dit: de kände sig inte hemma i sammanhanget.”
Så skriver Norrans mångåriga musikskribent i en historisk krönika i den Trästockfestivalbilaga som följde med den ordinarie tidningen igår.

Sanningen att säga så har somrarna sedan 1991 bestått av före och efter Trästock. Mina semestrar har planerats så att jag inte missat festivalen. Sedan Trästockstarten har jag missat två dagar. Det var fredag och lördag 2006 när jag var ”tvungen” åka till Grekland för att hjälpa till med förberedelser inför min dotters bröllop. Bland annat göra köttbullar av fem kilo köttfärs och hjälpa till att helsteka ett lamm i 38 graders utomhustemperatur.

Jag skriver inte detta bara för att åskådliggöra min egen förträfflighet. Jag skriver detta framförallt för att åskådliggöra att Vänsterpartiets partistyrelse är ute och cyklar när de i förslaget till Strategidokument skriver: ”Vi är de som står på vanligt folks sida och vi ska vara en naturlig del av vanligt folks vardag.”

Hade jag under senare delen av 1990-talet ställt mig på vanligt folks sida – d.v.s. de som hade hegemoni över vad som var ”vanligt folks” beskrivning av Trästock – då hade jag inte varit omskriven i en krönika 10-15 år efter att striden om Trästockfestivalens vara eller inte vara stod som hårdast.

Enligt min åsikt ska jag, ifall jag vill bygga ett klasslöst samhälle, ”vara en del av rörelsen bland människor och mindre av en institution”, som Lars Thalén förtjänstfullt skriver i antologin Makten över opinionen (1991).

Ska vi liera oss med ”vanligt folk” är det stor risk att vi lierar oss med reaktionära krafter som kan ha hegemoni till innehållet i termen ”vanligt folk”.

18 juli 2011

Partistyrelsens Vänsterpartiet och verklighetens

I lördags läste jag Vänsterpartiets partistyrelses förslag till strategidokument en andra gång. Kvällen före hade jag varit i ett stort garage i det anrika Clemensnäs, platsen där polisen sköt mot arbetare 1932 (http://sv.wikipedia.org/wiki/Klemensnäs).

I fredags kväll var det inte arbetarkravaller utan bluesfest och huvudattraktionen den amerikanske blusartisten Chuck Hall. Uppskattningsvis bestod publiken av 80-90 procent arbetarklass.

Flera av de som var där pratade med mig som många tror heter Hans. När jag rättar dem med att jag heter Kjell så säger många: ja, ja, Vänsterpartiet.

Inte beskrev de att Vänsterpartiet inte är på banan eller hänger i någon källare som partistyrelsen beskriver partiet i strategidokumentet. Kan det vara så att de partistyrelseledamöter som inte ligger med näsan i de parlamentariska papperna gör politik i källare?

När jag i strategidokumentet läser om partistyrelses syn på partiet så förstår jag varför så många inte förstår att Vänsterpartiets tillbakagång de senaste valen beror på en värderingsförskjutning bland väljarna och inte på enskilda ledare.

Jag har sedan mitten av 1990-talet och första decenniet i 2000-talet varit ute på uppsökeri på Metall-/IF Metallarbetsplatser i norra Västerbotten och pratat med medlemmar. Då jag märkt en kraftig värderingsförändring tycker jag inte det är konstigt att Vänsterparitet gått tillbaka.

Konstigt är det däremot att Vänsterpartiet partistyrelse föreslår att vi ska öka andelen förtroendevalda från LO-yrken och öka stödet från LO-medlemmar i valet 2014 men inte verkar ha insikt om att detta kräver ett organiserat arbetsplatsarbete.
Det räcker absolut inte att som partistyrelsen skriver:
”Vi måste värna om de medlemmar som väljer att lägga en del av sin aktiva tid till oss närliggande organisationer. Medlemmar som gör det ska alltid känna att partiet erbjuder stöttning och mötesplatser för erfarenhetsutbyte. Ett exempel på detta är arbetet att stötta våra fackligt aktiva medlemmar.”
För övrigt kommer jag i mitt fackliga politiska arbete fortsätta jobba för att fler ska lita på sin egen kraft och förmåga att kunna bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det tjyvsamhälle vi lever i, även om kongressen beslutar att vi ska organisera fritidsverksamhet, läxhjälp och ekonomisk rådgivning m.m.

14 juli 2011

Två chocker skakade svetsmunstycket

Två gånger har skakade svetsmunstycket till denna vecka. Orsaken var att jag chockades av två nyheter som jag aldrig trott jag skulle få höra.

Den lilla och första chocken kom i tisdags när sjunde AP-fondens vd som krävde att pensionsavtalen på arbetsmarknaden görs om så att de passiva pensionsspararnas framtida pension säkras.
”Vi måste ha icke-väljar lösningar genom hela systemet som inte förutsätter stor aktivitet. Man ska kunna känna att: jag får en bra pension utan att vara aktiv i olika delar av systemet”, sade ap-fondens vd.
DN Debatt 1

Den stora chocken kom i onsdags och då skakade svetsmunstycket till så mycket att jag var tvungen slipa till svetsen av estetiska skäl. Ty aldrig hade jag trott att jag skulle få höra en av bourgeoisiens riktigt stora drängar, ekonomiprofessorn Lars Calmfors, vädja till regeringen att inte genomföra det femte jobbskatteavdraget innan de låtit analysera konsekvenserna av de stora klassklyftor som tidigare jobbskatteavdrag förorsakat.

Det finns hopp om mänskligheten när även en sådan bourgeoisiedräng börjar tycka att även de som inte har ett lönearbete ska ha ett människovärde. Åtminstone vill jag tolka det som att det var människovärdet som Calmfors ömmade för.
DN Debatt 2

12 juli 2011

Geografilärare eller revolutionär kommunist?

För drygt en månad sedan var jag i behov av att inhandla en ny reserakgel.

Expediten framhärdade att just denna var en bra rakgel för mig.

När jag så skulle inviga den vid landstingsfullmäktigedagarna i juni kom jag att läsa på tubens baksida och blev väldigt brydd.

Frågan är: ser jag verkligen ut som en geografilärare eller kan expediten ha tyckt att jag såg ut som en revolutionär kommunist?

11 juli 2011

V-kandidaters mediekunskaper

”Det finns bara två vägar … att återta förlorad mark i kampen om hur människor tänker:
  • Återgå till den ursprungliga verksamhetsidén, dvs var mer av rörelse bland folket och medlemmarna och mindre av en institution. Det enskilda samtalet förblir oöverträffat som påverkansmedel. Det slår i regel ut masskommunikationen.
  • Komplettera detta med att fungera i medierna på mediernas villkor – som de svenska arbetsgivarna gjort, som amerikanska presidenter gör och som aktivistgrupper av olika kulörer gör med stor framgång”
Så skriver Lars Thalén i antologin Makten över opinionen 1991.

Jag menar att Thaléns konstaterande gäller för Vänsterpartiet och andra arbetarrörelseorganisationer även 20 år senare. I denna blogg behandlar jag med medieperspektivet.

I min blogg i tisdags, när jag skrev om Vänsterpartiets dag i Almedalen, beskyllde jag Jonas Sjöstedt för att medvetet ha gripit möjligheten att media skulle fokusera på honom och partiledarfrågan istället för på de politiska sakfrågorna.

När jag dagen efter läste Jonas Sjöstedts blogg blev jag minst sagt förundrad.
”Gårdagen i Almedalen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt debattera på några seminarier, hinna tala med goda vänner och lyssna på Lasses tal (för övrigt var det riktigt bra) på kvällen. Så blev det inte riktigt. Redan på morgonen satte DN sin prägel på Vänsterpartiets dag med en artikel om ordförandefrågan. Därefter dök några journalister upp och frågade mig om jag kandiderar. Jag svarade som jag har gjort i några månader att jag kommer att göra det om det finns stöd för mig hos partiets lokala avdelningar. Till min förvåning blev det en nyhet nu. Tyvärr gjorde det att personfrågorna kom att prägla Vänsterpartiets dag i Almedalen. Men vissa saker styr man inte över”, skriver Jonas i ämnet.
Kan det verkligen vara möjligt att Jonas med sin erfarenhet och med anspråk på att bli partiledare för Vänsterpartiet är så okunnig om elementär mediedramaturgi som han gör gällande i sin blogg? Jag tvivlar.

Jag vill nog fortfarande hävda att Jonas medvetet hjälpte DN att lyckas göra sin vinkel till vinkeln i alla medier.

PS. Återkommer i en ny blogg om mer av en rörelse och mindre av en institution.

8 juli 2011

Sicken moras

”Med tanke på att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson båda har berättat att de ställer upp som partiledare, och att båda kan tänka sig ett delat ledarskap, så är frågan avgjord. Frågan är bara hur länge Ohly ska dra ut på det, för varje dag som går så skadar han bara partiet mer.”, skriver Jinge i sitt senaste hataOhlyinlägg på sin blogg.
Tyvärr, tyvärr är Jinge långt ifrån ensam om att se partiet som ett självändamål.

När jag idag möter människor som vill bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det tjyvsamhälle vi lever i kan jag inte förmå mig att rekommendera dem att gå med i Vänsterpartiet. Jag har väldigt svårt för att se dagens Vänsterpartiet som något att hålla i handen i kampen för ett samhälle som – istället för profit – producerar för sociala, kulturella och materiella behov.

Insikten om att Vänsterpartiet knappast kommer att bli det medel med vilket vi ska nå målet om ett klasslöst samhälle, den insikten har de senaste veckorna växt sig allt starkare.

Sicken moras!

5 juli 2011

Sjöstedtshow i Almedalen

Idag hade jag igång radion hela dagen för att bakom svetshjälmen lyssna till om Vänsterpartiet skulle lyckas komma ut med lite politik i Almedalen.

Tyvärr grep Jonas Sjöstedt tillfället att försöka vrida medierna bort från politiken och istället fokusera på honom.
Och eftersom karln är slipad när det gäller att jobba med media på medias villkor så lyckades han också få fokus från politiken och Lars Ohlys tal i Almedalen.

Det är bra att Jonas äntligen slutar hyckla och deklamerar att han kandiderar till partiordförande. Att välja partiets dag i Almedalen för att torgföra det må vara göra gott för honom själv. Däremot är det inte till nytta för att komma ut med partiets politik.

Om mitt förtroende för Jonas Sjöstedt som partiledare var lågt före dagens utspel så är det ännu lägre nu.

Lars Ohly ska inte efterträdas av ytterligare en gubbe. Om Vänsterpartiet är ett feministiskt parti – även i praktiken – så efterträds Lasse av en kvinna.

SR, SvD, DN, AB, Norran, VF, Västerbottensnytt.

För övrigt så höll Lasse ett bra tal i Almedalen, så det så.

21 juni 2011

Alliansens demokratiska sinnelag

Om regeringen bryr sig om vad utredarens betänkande då kommer fackligt och politiskt deltidsförtroendevalda som blir arbetslösa, att även reellt sett, få samma demokratiska rättigheter som de som har ett lönearbete i Alliansregeringens Sverige.
Utredaren som tillsattes den 22 december förra året har jobbat osedvanligt snabbt vilket jag kan förstå ifall denne har ett demokratiskt sinnelag.

Hade Alliansregeringen haft ett demokratiskt sinnelag hade de redan när deras eget tillsynsorgan skickade denna skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet i oktober 2009 hade de redan fixat så att arbetslösa hade haft samma demokratiska rättigheter som de som har ett lönearbete.

Frågan är: har regeringen ett demokratiskt sinnelag eller kommer de även att gömma undan sin egen utredares betänkande i någon skrivbordslåda?


Mina tidigare bloggar i ämnet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11

18 juni 2011

Lenin ut och Stalin in i Västerbotten

Läser i Västerbottens Folkblad att distriktsstyrelsen bestämt att vänsterpartister i Västerbotten ska få rösta om vem som ska bli partiledare.

Har distriktsstyrelsen fått solsting eller nåt. Ty frågan är: vem sitter inne med information om vilka förutom Lasse Ohly och Jonas Sjöstedt som kandiderar?

För min del tycker jag att det är ett fattigdomsbevis för ett feministiskt parti om Lasse Ohly ska efterträdas av ytterligare en gubbe.

Av VF-artikeln kan en få uppfattningen att kongressombuden från Västerbotten tvingas rösta på vinnaren i en partiledaromröstning där vi inte har koll på vilka som kandiderar, vilket vi har först när nomineringarna avslutats på kongressen.

Endera har Stalin smugit sig in när partilokalerna rensats från Leninbyster och Leninstatyetter under 198o- till 1990-tal eller så är VF-artikeln en s.k. tidningsanka.

Lutar åt att stolligheterna är en anka.

27 maj 2011

Demokratiska rättigheter igen

I måndags började jag ett nytt lönearbete. Det innebär att jag fr.o.m. denna vecka återigen uppfyller Alliansregeringens villkor för att kunna fullgöra deltidsförtroendeuppdrag i Sverige anno 2011.

Trots att jag nu har fått ett jobb fortsätter jag kampen för att den svenska liberala demokratin ska vara en demokrati även för de som är arbetslösa.

Det borde vara en skam även för en högerregering att arbetslösa i Sverige i praktiken inte har samma demokratiska rättigheter som de som har ett lönearbete.

14 maj 2011

Obildat om utbildning och ”Hets”

När Aftonbladet sätter rubriken ”Så blev skolan en sorteringsmaskin”, i deras granskning av skolan så konstaterar jag att de endera är okunniga eller så söker de medvetet sprida myten om att skolan under någon era sedan 1842 inte skulle varit en sorteringsmaskin.

Oavsett om vi har haft socialdemokratiska eller borgerliga regeringar har skolan, alltsedan 1842 års folkskolestadga, sett till att reproduktionen av klassamhället fungerat tillfredsställande för den politiska ekonomin.

Förlorarna i denna reproduktion skulle fara väl av att skoldebattörer och journalister har uppnått en sådan bildningsnivå att de förmår se det. Sorteringsförlorarna är ej heller betjänta av debattdemagoger som gör gällande att skolan – under någon svensk politisk era – inte skulle ha sorterat eleverna efter föräldrarnas utbildningsbakgrund och sociala status.

Ifall Aftonbladets rubriksättning bygger på okunnighet så är de inte ensamma. Ett riktigt praktexempel på att lång utbildning inte är synonymt med att vi blir bildade, det hitta jag på DN debatt den 21 september 2008. ”På ren svenska håller vi sålunda på att få en klasskola som sorterar eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå!”, skriver fem professorer i DN-debattartikeln.

För jag som i stort sett hela mitt fackliga politiska liv studerat mekanismerna för klassamhällets reproduktion är det befriande att Sven-Eric Liedmans senaste bok ”Hets” läsa:
"Idag ställs diagnoserna uteslutande på individer. Det är det enskilda barnet som har svårigheter. Ändå talar statistiken sitt tydliga språk om den sociala och ekonomiska bakgrundens betydelse."
Det är just därför som jag, trots att jag i december 2009 lämnade mina avdelningsuppdrag i IF Metall, fortsätter att jobba med Läs för mig, pappa!

För övrigt så tycker jag att kommunmedborgare i hela landet i sommarpresent ska bjuda sina skolpolitiker och fullmäktigeledamöter på Sven-Eric Liedmans bok ”Hets”.
Kanske åtminstone arbetarrörelsens partiers snappar mekanismerna för skolans roll i reproduktionen av klassamhället.


4 maj 2011

Vill inte sälja och privatisera

Igår kom Svenskt näringslivs årliga företagsklimatranking och i Skellefteå förfasar sig idag såväl borgare som Socialdemokrater för att Skellefteå har halkat ner 63 placeringar, till 247:e plats.

Roade mig med att, från Svenskt näringslivs hemsida, ta hem PowerPointunderlaget för Skellefteå kommun. Tycker att det verkar vara väldigt få företagare som ingår i underlaget. Och när det saknas information om hur många som svarat av de som uppmanats svara på enkäten, då tycker jag inte det är seriöst. Jag kastar därför snabbt Svenskt näringslivs PowerPointpresentationen i papperskorgen.

Vänsterpartiet i Skellefteå har aldrig velat sälja ut t.ex. Skellefteå Kraft. Vi har aldrig sett ett självändamål med att sänka skatten, privatisera skolor och omsorg. Därför har vi under flera år försökt få bort kommunens mål om att tillhöra topp 80 på Svenskt näringslivs företagsklimatranking.

21 april 2011

Gömma klassamhället

Som vanligt lyssnade jag på radions P1 när jag tog min torsdagspromenad i morse. Hörde då på ekonyheterna att alla partier i Sala var överens om att förbjuda tiggeri i kommunen. Tänkte då: märkligt, har de inte några vänsterpartister i kommunfullmäktige i Sala?

Kollade då på nätet. Vänsterpartiet var representerat i fullmäktige. På Sala kommuns hemsida hittade inga beslut om att fullmäktigeförsamlingen beslutat att avskaffa klassamhället.

Då dyker nästa fråga upp: är det i fler kommuner som även Vänsterpartiet vill osynliggöra klassamhället genom att gömma undan dess konsekvenser?

Ekot, SvD, AB, DN

19 april 2011

Om vi hade haft demokrati…

Bloggrubriken är också rubriken på min debattartikel som publiceras i Norran idag. Artikeln handlar om att jag skulle varit på kommunfullmäktiges sammanträde idag ifall Alliansregeringens Sverige hade varit en demokrati.

I Norranartikeln hoppar jag inte på Vänsterpartiets partistyrelser och riksdagsgrupper trots att jag fortfarande är förbannad för att de i tre år har missat chansen att verbalt förfölja Alliansregeringen för dess odemokratiska sinnelag.

Jag har hela tiden trott att det var vår ekonomism som skymde sikten för partistyrelsen och riksdagsgruppen. Men en vän har fått mig att ompröva den tesen.
Vännen undrade om det aldrig slagit mig att Vänsterpartiet har så dåligt självförtroende i demokratifrågor att de inte ens vågar anklaga högerregeringen för dess odemokratiska sinnelag?

12 april 2011

Räds ett klasslöst samhälle

Margó Ingvardsson har sedan hon lämnade partiet i början av 1990-talet återkommande försökt misskreditera partiet och f.d. partikamrater. I Dagens Nyheters debatt idag har hon ytterligare en drapa där hon återigen upprepar sitt mantra att kommunismen är Vänsterpartiets problem och skriver bland annat:
Ett exempel är visionen om ett klasslöst samhälle. Flera ledande personer i Vänsterpartiet, däribland nuvarande ordföranden, säger att de visserligen inte kallar sig kommunister längre men att de har kvar visionen om ett klasslöst samhälle. Ännu har jag aldrig hört någon journalist ställa följdfrågan om hur vägen dit kommer att gestalta sig.
Det receptet bör inte någon partiordförande eller partikongress skriva ut. Enligt mitt sätt att se på spörsmålet är det människors kamp, inte politiska partier, som kan leda till det klasslösa samhället.
Däremot ska partiet vara ett verktyg för partimedlemmar som i det fackliga politiska vardagsarbetet vill arbeta för att människor ska kunna lita till sin egen kraft och förmåga att kunna bygga det klasslösa samhället.

Margós DN-inlägg är ytterligare en bekräftelse på att hon räds det klasslösa samhället, d.v.s. ett samhälle som kännetecknas av att envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.

8 april 2011

Ropen skalla – vuxennätverk åt alla

Vår ”En skola för alla” har aldrig varit duktig på att kompensera för skillnader i barns uppväxtvillkor.

Att föräldrarnas utbildningsbakgrund har stor påverkan på elevernas skolresultat redan i årskurs 3 visar utvärderingen av de senaste nationella proven.

”Skillnaderna är genomgående stora. Skolan behöver tidigt uppmärksamma elevens behov och kompensera för sämre förutsättningar att nå målen”, säger Maj Götefelt, undervisningsråd på Skolverket i ett pressmeddelande med anledning av rapporten.

Götefeldts slutsats är inget nytänk. Sedan slutet av 1970-talet har jag studerat reproduktionen av klassamhället och skolans roll i den reproduktionen. Otaliga gånger har jag mötts av argumentet att det är skolans roll att kompensera skillnaderna i uppväxtvillkoren.

Jag menar att vi ska behålla ambitionen att skolan ska kompensera men det är hög tid att vi tänker nytt och tänker på den oerhört viktiga förskoletiden.

Barn – ifall de inte föds med en hjärnskada – föds med lusten till livslångt lärande. De bebisar som har omdömet att välja ett vuxennätverk som förmår uppmuntra och stimulera dem samt att vara föredömen, de barnen har generellt sett inga problem med att klara skolans mål.

Vuxenvärldens uppgift borde därför vara att se till att alla barn som börjar skolan har ett vuxennätverk som förmår uppmuntra, stimulera och vara föredömen så att den lust till livslångt lärande som barn föds med ska utvecklas och bestå livet ut.

Varje barn som kommer till grundskolan utan detta vuxennätverk är ett vuxensvek mot detta barn.

Aftonbladet, SvD, DN,

Några andra bloggar i ämnet: Christermagister, Inte Min Starka Sida, absolutlinan – så sant, Gester …med ord, Zac's åsikter på ett fat

3 april 2011

Barnbarnens mysstuga 6

Söndag 3 april 2011 kl. 11.59



Barnbarnens mysstuga 1, 2, 3, 4, 5

31 mars 2011

Synnerligen demagogiskt skitprat

”Man får gå tillbaka till Olof Palme för att hitta en så tydlig vänsterlinje i socialdemokraterna som i Juholts linjetal”, skriver Aron Etzler i dagens Flamman.

Jag skulle nog vilja hävda att om den vänsterlinjen ska genomföras med denna ekonomiska politik så kommer det inte att bli mycket av det jag kallar vänsterpolitik.

Med DN-artikeln om vilken ekonomisk politik vi kan förvänta oss har Håkan Juholt bäddat för att linjetalets eftermäle kommer att beskrivas som ett prov på synnerligen demagogiskt skitprat.

28 mars 2011

Vår ekonomism skymmer

Efter torsdagens lunch med två vänsterpartiriksdagsledamöter är jag ännu mer förvissad om att min tes tyvärr stämmer. Vi är så ekonomistiska att vi har svårt att se annat än de ekonomiska konsekvenserna av Reinfeldtregeringens högerpolitik.

Vänsterpartiets agerande mot regeringens införande av de maximalt 75 möjliga deltidsstämplingsdagarna är ett uttryck för Vänsterpartiets ekonomism. Regeringens förändringar som gällt fr.o.m. 8 april 2008 har framförallt lett till tre konsekvenser.

  1. Deltidsarbetslösheten har sjunkit på bekostnad av att fler, framförallt kvinnor, tvingats acceptera att deras deltid har fått bli deras ”heltidsmått”.

  2. För att klara sin försörjning har deltidsarbetslösa tvingats sluta sin deltid för att bli arbetslösa på heltid.

  3. Arbetslösa som är politisk-, fackligt- eller föreningsförtroendevalda på deltid har efter 75 deltidsarbetslöshetsdagar i praktiken inte samma demokratiska rättigheter som de som har ett lönearbete i Alliansregeringens Sverige.

När jag kollat vad partiet gjort i riksdagen kan jag konstatera att Vänsterpartiets ledamöter i riksdagen bara upptäckt de två första konsekvenserna. Hade partiet däremot upptäckt den tredje konsekvensen och angripit Alliansregeringens för att de förvägrar arbetslösa samma demokratiska rättigheter som de som har ett lönearbete, då tror jag att regeringen hade haft väldigt svårt att försvara sina deltidsarbetslöshetsregler.

Alliansregeringen har haft som mål att försämra de ekonomiska villkoren för arbetslösa. Det har de ju också fått majoriteten av väljarna med på. Däremot tror jag inte att deras väljare har gått med på att arbetslösa skulle berövas sina demokratiska rättigheter.

Frågan är: i hur många fler politiska spörsmål skymmer vår ekonomism möjligheterna till förändring?

27 mars 2011

Barnbarnens mysstuga 5

Onsdag 23 mars 2011 kl. 06.29


Söndag 27 mars 2011 kl. 11.59
Barnbarnens mysstuga 1, 2, 3, 4

22 mars 2011

Demokratitiden är slut – sorti idag

När jag i helgen träffade den forne folkpartiledaren, Bengt Westerberg, berättade jag att jag vid dagens fullmäktigesammanträde tvingas säga ifrån mig två uppdrag på grund av att hans kompisar i regeringen inte vill att arbetslösa ska ha samma demokratiska rättigheter som de som har jobb. Westerberg hade svårt att tro på min berättelse.

Inte hade jag tänkt mig att några borgarbrackor skulle bestämma när jag skulle sluta jobba parlamentariskt. Men på grund av att Alliansregeringen infört regelverk i arbetslöshetsförsäkringen som innebär att arbetslösa deltidspolitiker i praktiken förlorar sina demokratiska rättigheter efter 75 deltidsarbetslöshetsdagar tvingas jag idag avveckla uppdraget som vice ordförande i kulturnämnden och uppdraget som ledamot i demokratiberedningen.

Trots att jag, så länge jag är arbetslös, inte kan gå på fullmäktigesammanträdena efter dagens sammanträde tänker jag sitta kvar som ledamot så länge som platsen kan fyllas av en ersättare.
Mina fem återstående demokratidagar tänker jag spara till dess min sista fullmäktigemotion behandlas, en motion som ännu inte är skriven.

Bevars kan en ändå skratta åt Alliansregeringens demokratipraktik. Ty att på grund av Reinfeldtregeringens inskränkningar i mina demokratiska rättigheter tvingas säga ifrån sig uppdraget som ledamot i Skellefteå kommuns demokratiberedning. Det tycker jag är riktigt lustigt. Och riktigt roligt blir det när jag tänker på liberala stollar som från piedestaler skroderar om den liberala demokratins förträfflighet.


Skratta kan jag däremot inte göra när det gäller Vänsterpartiets partistyrelses och riksdagsgrupps likgiltighet visavi högerregeringens inskränkningar av arbetslösas demokratiska rättigheter. Jag har i tidigare bloggar föreslagit att de ska erkänna att de aldrig begripit frågan.

Halsstarrigt har Lars Ohly m.fl. påstått att partiet visst engagerat sig. Trots det har ingen kunnat leverera någon länk till en webbsida som förtäljer att Vänsterpartiet gjort något. I dagens nollor- och ettorvärld borde det vara omöjligt att det påstådda engagemanget inte skulle ha gett något digitalt avtryck.

Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Med tanke på med vilken sinnrik djävlighet som Reinfeldtregeringen utformat sina utanförskapande deltidsregler i arbetslöshetsförsäkringen så är det inte något nedköp att erkänna: vi har inte begripit frågan.
Det borde Vänsterpartiets partistyrelse/riksdagsgrupp göra eller så skicka länkarna till de webbsidor som berättar att de begripit frågan och jobbat med spörsmålet.

Mina tidigare bloggar i ämnet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

20 mars 2011

Barnbarnens mysstuga 4

Söndag 20 mars kl. 6.24
Barnbarnens mysstuga 1, 2, 3

Körde över distriktsstyrelsen

Kanske var det argumentet om hur många kilometers promenerande, analyserande och funderande som låg bakom varje stavelse i motionens drygt 4 409 tecken med blanksteg som gjorde att Vänsterpartiet i Västerbottens årskonferens, mot distriktsstyrelsens vilja, biföll min motion Vår feminististiska praktik.

Sammanfattningsvis berättar motionens brödtext om två kvinnoutbytarkonferenser i Vänsterpartiet i Västerbottens historia.

På bilden lyssnar deltagarna andäktigt på den gästande partistyrelseledamoten Anna Hövenmark som berättade vad vi ska tycka;–)

18 mars 2011

Skurkstämpelns krock med valhemligheten

Efter 40 års lönearbete har jag nu varit arbetslös i fem månader. Idag tror jag att jag lärt mer om människovärdet de senaste fem månaderna än jag gjorde under mina fyrtio lönearbetsår.
När jag som lönearbetare skrev under ett papper på heder och samvete blev jag trodd. När jag som arbetslös skriver under mina kassakort så är utgångspunkten att jag är en skurk.

För någon vecka sedan fick ett brev som sa att jag skulle komma in med ett anställningsbevis och ett annat brev som sa att jag skulle komma in med ett arbetsgivarintyg. Anledningen är att jag p.g.a. politiska förtroendeuppdrag markerat att jag deltidsarbetat.

Jag ringde upp min a-kassa och sa: att uppfylla dessa krav är ogörligt. Då vi har valhemlighet är det omöjligt att söka upp de som vid t.ex. senaste valet röstade på mig och be dem skriva under anställningsbeviset och arbetsgivarintyget. Jag har inte har något anställningsförhållande till Skellefteå kommun – som betalar ut förtroendevaldersättningen – utan till väljarna som valt mig. Då kan jag inte gå till kommunens lönekontor med begäran om att de ska skriva under intygen.

Handläggaren höll med mig och sa att jag kunde bortse ifrån brevet. När så kollade min internetakassa i veckan hade jag fått en påminnelse med hot om avstängning ifall jag inte levererade nämnda intyg, intyg som jag omöjligt kan leverera med hedern i behåll. Ty jag har fortfarande inget anställningsförhållande till Skellefteå kommun, endast till väljarna i kommunen.

Jag börjar idag förstå varför jag t.ex. inte fick börja läsa engelska på Vux utan min arbetslöshetskassas tillåtelse. De arbetslösa måste ju ha tid att söka jobb mellan de återkommande byråkratikommunikationerna med sin a-kassa. Och det beror inte på a-kassornas personal utan på politikers skurkstämpel på de som inte har ett lönearbete i Sverige.

10 mars 2011

Ohlyexitisterna för tanken till Marx

Fler och fler verkar verkar mena att även Vänsterpartiet allenast ska bli ett självändamål istället för ett medel med vilket vi ska nå målen.

När jag t.ex. läser de ständiga Ohlyexitisterna Jinge och Mats Olsson får det mig att tänka på Karl Marx slutord till Första internationalens generalråd 1865.
Det enda som behöver göras är att byta ut ”Fackföreningarna” i Kalles ord mot "Arbetarrörelsepartierna i riksdagen”:
Arbetarrörelsepartierna i riksdagen fungerar tillfredsställande som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp. /…/. De förfelar helt och hållet sitt ändamål så snart de inskränker sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar i stället för att samtidigt söka en hävstång för att slutligt befria arbetarklassen, dvs. förändra detta system och använda sina organiserade krafter som slutgiltigt avskaffa lönesystemet.
Mats Olsson drömmer, i sin blogg, om en partiledare som har långt större förtroende än sitt partis politik.
Redan det faktum att Lars Ohly är vida populärare än partiets politik tycker jag är ett problem. Ty en Vänsterpartiledare som har mycket stort förtroende långt in i den borgerliga tankens hjärnor, den vänsterledaren är förmodligen inget hot mot det bestående systemets verkningar. Så det så.


PS. Ska sanningen fram kan det ju ifrågasättas om arbetarrörelsepartierna ens fungerar tillfredsställande som motståndshärdar mot kapitalets övergrepp.

9 mars 2011

Överdrivet om statlig eller kommunal skola

På hemväg från teaterföreställningen Köttets Borg i Skellefteå igår slog jag igång radion och kom in i en diskussion om kommunaliseringen av skolan i programmet Skolministeriet.
Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, säger:
”Idag beror det mer på vem ens föräldrar är och var man bor, socioekonomisk bakgrund och annat, för vilka resultat man uppnår i skolan. Detta är inte värdigt en nation som Sverige.”
Just denna kommentar får mig att tänka på förrförra veckans kommunfullmäktige i Skellefteå då vi behandlade en folkpartimotion som ville att kommunen skulle anhålla hos regeringen om att skolan skulle förstatligas.

Den folkpartistiska retoriken var lika historielös som Metta Fjelkners historielösa drapa ovan. Folkpartiretoriken i fullmäktige mig föranlåten att i debatten bl.a. säga:
”Frågan om statlig eller kommunal grundskola är betydligt överdriven. Ett mycket större problem är privatiseringen av skolan, en privatisering som vad jag förstår motionären bejakar.
Den statliga skolan var bra på att reproducera klassamhället.
Den kommunala skolan har varit och är minst lika bra på att reproducera klassamhället.”
Historielösheten hos Metta Fjelkner liksom en hord av verksamma lärare i skolan, den historielösheten är ett större hinder än det kommunala huvudmannaskapet för att vi ska kunna realisera visionen om En skola för alla.

Det är sekundärt om staten eller kommunen är huvudman för den skola som alltsedan 1842 – oavsett huvudmannaskap – varit duktig på att reproducera klassamhället.

7 mars 2011

Inga V-demokratikrav – länkar eller pudel

Vi kräver att regering och riksdag omedelbart agerar för att ändra dessa regler, för att möjliggöra att de som faktiskt av folket väljs in i olika politiska organ också ges möjlighet att verka i dessa. Många som representerar oss har precis som i Kjell Hanseklints fall blivit inkryssade i ett demokratiskt val.
De är slutorden i ett uttalande till regeringen och riksdagen från IF Metall Norra Västerbotten. De regler de vill få ändrade är de regler i arbetslöshetsförsäkringen som gör att arbetslösa inte har samma demokratiska rättigheter som de som har ett arbete har.

Jag har skrivit om ämnet ett antal gånger tidigare –1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 – och då angripit Vänsterpartiet för att de inte i riksdagen tagit kampen för arbetslösas demokratiska rättigheter.

Trots sms- och e-postskriftväxling där partiföreträdare påstått motsatsen så har jag hitintills inte fått en enda länk till riksdagsprotokoll eller andra handlingar som bevisar att Vänsterpartiets riksdagsgrupp, efter den 7 april 2008, tagit fighten för arbetslösas demokratiska rättigheter.
Ja, jag har fått en länk till denna senkomna motion, en motion som inte tar upp de demokratiaspekter som jag skrivit om.

Snart börjar jag vara less. Jag vill ha länkarna eller en pudel från ansvariga i Vänsterpartiet.

6 mars 2011

Barnbarnens mysstuga 3

Tisdag 1 mars kl. 14.31


Söndag 6 mars kl. 12.47

27 februari 2011

Barnbarnens mysstuga 2

Att byggeleverna på Kaplanskolan inte är ute och bygger vid -29 grader är väl rätt självklart.

Söndag 27 februari kl. 12.31


25 februari 2011

Norén vidsyntare än vänsterpartister

När jag 1976 tackade nej till att bli medlem i SAP var det med två motiveringar. Dels ansåg jag mig vara socialist och dels ansåg jag att Socialdemokraterna hade blivit ett självändamål.

När jag idag tar del av eftervalsdebatten i Vänsterparitet anno 2010/2011 upplever jag att även V har blivit ett självändamål som lämnat ambitionen att vara ett medel, ett verkstyg med vilket vi ska nå målen.

I senaste Flamman är det t.ex. ytterligare tre debattörer som individualiserar och ger Lars Ohly hela skulden till vänsters debacle vid valet 2010 två val tidigare. Likt övriga med individförklaringsmodellen gör de en ställ-inte-upp-nominering av Lars Ohly till partiledare. Det är en helt ny företeelse inom svensk arbetarrörelse.

När jag läste Lars Norénintervjun i Dagens Industri förbannade jag en sak och bergtogs sedan av två undringar. Det jag förbannade var att Norén inte fick möjlighet till mer utveckling av hans åsikt om valrörelsen visavi Lars Ohly.

Om dramatikern fått utveckla sitt påstående om valrörelsen kanske han hade gett svar på mina två undringar: har Lars Norén mer insikt om vilka värderingsförskjutningar som skett i svenska folkets hjärnor de senaste 20 åren än många vänsterpartister som varit verksamma under samma tid? Har Norén mer kunskaper om vad som hänt med vårt intellekt de senaste 20 åren än alla partister som med näsorna borrade i kommunala handlingar eller övriga parlamentariska papper bildat sig en uppfattning om den s.k. verkligheten?

Jag förstår fortfarande inte hur de tänker, de som på allvar trodde att Vänsterpartiet skulle växa i ett rödgrönt samarbete?
När jag på V-kongressen i maj 2010 röstade för ett rödgrönt samarbete så gjorde jag det med förvissningen att partiet i bästa fall skulle gå skadeslös ur samarbetet.

23 februari 2011

Verbal bärsärkagång hos rektorn

När jag i bl.a. Norran läser igenom läsarkommentarerna till artikeln om min sorti från kommunala förtroendeuppdrag, p.g.a. att alliansregeringen har ett odemokratiskt sinnelag, så kan jag inte komma bort från frågan: har de skolkat från alla samhällskunskapslektioner när de gick i grund- och gymnasieskolan?

Eftersom jag har ett dialektiskt förhållningssätt till livets spörsmål så ställer jag motfrågan: har de varit för mycket i skolan?

När jag ställer motfrågan drar jag mig till minnes när jag själv en kväll skulle förhöra min nu 25-åriga dotter, Emma, på en samhällskunskapsläxa om vårt socialförsäkringssystem.
När jag ser texten i boken slås jag av det fruktansvärt borgerliga dravlet.
Bl.a. får läsaren, på ett mycket försåtligt sätt, veta att socialförsäkringsavgiften, som i boken kallas arbetsgivaravgift, egentligen är en skatt (Natur och kultur ISBN 91-27-75839-7).

Den kvällen spolar jag allt övrigt jag tänkt göra. Först ställer jag frågorna som står i boken. Efter att Emma svarat berättar jag min syn på spörsmålet och att jag tycker hon ska svara på det sättet istället.

När hon sedan berättade hur det gick när läxan skulle redovisas misstänker jag att hon inte sa hela sanningen. Ty jag tror att hon förstod att det kanske inte skulle vara så bra för hennes slutbetyg om en rasande pappa kom till skolan och begick verbal bärsärkagång hos rektorn eller i lärarrummet.

NÄR JAG FUNDERAR vidare på ursprungsfrågorna d.v.s. om artikelkommentatorerna har skolkat för mycket eller för lite som en annan fråga slår mig frågorna: att kunskaperna om att arbetslöshetsförsäkringen i grunden är en försäkring mot lönedumpning är ringa, beror det på att arbetarrörelsen förstatligade villkorsbesluten? Det kanske inte var så klokt att bara behålla betalningen av försäkringspremierna, via avdrag för löneutrymmet, och låta klåfingriga politiker bestämma villkoren?

GustavR som kommenterat denna blogg om alliansregeringens odemokratiska sinnelag och den rödgröna dörrmattan har berört huvudmannaskapet för a-kassan.

Då de rödgröna agerat som en slätstruken dörrmatta visavi alliansregeringens odemokratiska sinnelag när de beslutat om a-kassereglerna, då känns det uppmuntrande att få stöd – för kampen om ens demokratiska rättigheter – från en f.d. chefredaktör på frisinnade Norran.

21 februari 2011

Ingen rolig V-bekräftelse

I onsdags fick jag bekräftelse. Jag har haft rätt i dessa bloggar (1, 2, 3, 4, 5, 6). Men det var ingen rolig bekräftelse.

På grund av att Vänsterpartiets riksdagsgrupp och partistyrelse aldrig begripit med vilken sinnrik djävlighet som alliansregeringen utformat sina utanförskapande deltidsregler i arbetslöshetsförsäkringen så har V, i snart tre år, försuttit chansen att angripa Reinfeldtregeringarna för deras bristande demokratiska sinnelag.

Jag misstänkte att Vänsterpartiet inte förstått frågan redan när jag i slutet av maj 2010 gjorde den fasansfulla upptäckten att V hade gått med på att en rödgrön regering skulle behålla högerregeringens odemokratiska deltidsarbetslöshetsregler.

Även om jag i tidigare bloggar antytt annat så tror jag inte alls att Vänsterpartiets partistyrelse åtrådde regeringstaburetter så till den milda grad att de var beredda att sälja ut arbetslösas demokratiska rättigheter för taburetterna.

Trots att jag i e-brev till Lars Ohly och partisekreteraren Anki Ahlsten beskrivit situationen har det fram till förra veckan bara kommit tillbaka e-postsvar som halsstarrigt påstått att Vänsterpartiet visst gjort något. Som bevis har de hänvisat till en riksdagsmotion från i höstas, en motion som inte alls tar upp min demokratiaspekt. Till Lars Ohlys försvar ska sägas att han inte själv besvarat mitt e-brev.

Om partiet hade fattat frågan hade jag kanske sluppit skicka detta brev till kommunen i morse.

Men så går det när det när det börjar vara fler mediestrategifundamentalister än politiskt sakkunniga i riksdags- och partikanslier. Den intellektuella sakpolitiska kompetensen offras till förmån för mediedramaturgikompetensen.