Fly fältet

LO i Skellefteå har har haft projekt på Västbanken och i Gaza sedan 1987. Igår fick vi klart med OPC om finansiering av en förstudieresa inför ett nytt treårigt projekt.
Jag och en till åker till Ramallah efter mitt livs sista förstamajtal. Vi ska i första hand besöka Democracy and Workers’ Rights Center (DWRC) för att diskutera ett eventuellt projekt 2013-2015.

Då jag hotat att, i mitt sista förstamajtal, eventuellt ta upp några oförrätter från drygt 30 års fackligt politiskt arbete kan det passa bra att man kan fly fältet direkt efter första maj.

Dras med partiet

De allra flesta som läser tidningarnas ledarsidor har redan partipolitiskt bestämda åsikter. Och eftersom de flesta ledarsidor är borgerliga drar jag mig från att reta upp mig på, eller hänvisa till, någon tidningsledare när jag skriver artiklar. Jag vill ju inte bidra till att locka fler läsare till bourgeoisiepapegojornas propagandasidor.

I förra lördagens Norran var det en läsvärd ledare. Jag gjorde ett undantag och snodde en mening från artikeln. Utan att polemisera mot skribenten spann jag vidare på en debattartikel, en artikel som publicerades idag.

Enär de åsikter jag torgför i artikeln mer är sprungna ur 30 års fackligt politiskt läsfrämjande arbete än det partipolitiska arbetet försökte jag bli av med (V):et efter mitt namn.
Trots att jag också anförde att många vänsterpartister tyvärr var lika enfaldiga i detta spörsmål som de folkpartister som myntat den stolliga devis som jag skriver om, trots det var det inte möjligt att bli av med (V):et efter mitt namn ifall jag ville få artikeln publicerad på Norrans debattsida.
”Jag får väl dras med partiet då”, skrev jag i mitt kapitulationsbrev till debattredaktör'n.

Äntligen arbetarrörelsestrid om kulturpost

Jag beklagar att Bengt Berg inte är Vänsterpartiets kulturpolitiske talesperson i Riksdagen längre och hoppas att detta är en tidningsanka.

Men jag kan inte sälla mig till kören som beklagar sig över och – framförallt på Facebook – mobbar Lars Ohly för att han, vad jag förstått, vann förtroendeuppdraget i ett demokratiskt genomfört val i V:s riksdagsgrupp.

I över tjugo år hade jag förtroendeuppdraget som kulturansvarig i Metall- och IF Metallavdelningar med mellan 2 500 till drygt 6 000 medlemmar. Tyvärr, tyvärr, tyvärr var det aldrig någon kamp om just det förtroendeuppdraget.

Jag säger tyvärr därför att det beror på att det aldrig varit ett viktigt uppdrag i arbetarrörelsen. Jag säger tyvärr eftersom det är först när det området blir viktigt i den fackliga politiska kampen som arbetarrörelsen kommer att börja begripa att utan att göra något åt kulturklyftorna så kommer vi vare sig att vinna kampen för rättvisa och än mindre kunna bygga ett klasslöst samhälle.

P1 morgon, SvD 1, SvD 2,

Sveket mot kärnväljarna

I min månadskrönika i frisinnade Norran skriver jag om det pensionssvek som företrädare för Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna i dagens Allians gjorde 1994. Det pensionssveket är bakgrunden till dagens diskussion om att vi borde jobba till 75 års ålder.

Då krönikan inte bör överstiga 2 200 tecken med blanksteg fick jag inte rum med meningen:

»Sett i perspektivet av att Socialdemokraterna svek sina kärnväljare – framförallt kvinnorna – är det inte konstigt att de räddes tanken att vi, likt ATP-pensionens genomförande, skulle få folkomrösta om det nya pensionssystemet eller att det skulle bli en valfråga.«

Den som vill läsa mer om sveket kan med fördel läsa Urban Lundbergs ”Juvelen i kronan – Socialdemokraterna och den allmänna pensionen” och/eller Ulla Hoffmanns ”Som en skänk från ovan – politiken bakom pensionssveket”.

”Som en skänk från ovan” kan du låna från bilblioteket eller köpa för 149:– från förlaget.
Författaren, Ulla Hoffmann, var Vänsterpartiets representant i Penionsarbetsgruppen, den parlamentariska utredning som förhandlade fram sveket.

”Juvelen i kronan” är slutsåld men finns på folkbiblioteken och kanske på något antikvariat.
Boken är en doktorsavhandling. Det bör inte avskräcka då boken gränsar till deckargenren, mordoffret är ATP:n.

Det sista förstamaj

De gånger jag sedan 1996 fått frågan om att prata på 1:a maj har jag tackat nej. De sista åren har jag börjat tro att jag lever till 2012 och därför har jag svarat: nej, men om ni vill att jag ska prata kan ni återkomma 2012. Då kan jag tänka mig att hålla nästa förstamajtal, mitt sista.

När så Vänsterpartiet i Skellefteå hade årsmöte förra lördagen så bestämdes att jag skulle prata för Vänsterpartiet i år.

Eftersom det ibland kan blåsa kallt som f-n på torget i Skellefteå vid förstamajtid så vill jag, av omtanke om auditoriet, inte prata mer än högst 20 minuter. Och då uppstår frågan: vilka angelägna spörsmål ska jag välja att inte prata om, trots att de kan vara angelägna för att nå det slutliga målet om ”… en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”? *

Det jag inte kommer att stryka är att prata om varför det inte är möjligt att få rättvisa och ett klasslöst samhälle. Vill vi ha rättvisa och ett klasslöst samhälle då måste vi prata i termer om att vi måste ta oss rättvisa och tvinga till oss ett klasslöst samhälle. Om verktygen för det kommer jag att tala.
Eftersom jag då förhoppningsvis nyss då har återvänt från Västbanken kommer jag nog att prata om Israel–Palestinakonflikten.

Men vad ska jag inte prata om trots att även det är viktigt för den slutliga segern?

* De två sista raderna på sidan 56 i Arbetarkulturs utgivning 1978 av ISBN 91-7014-030-8.