Efter 40 år i arbetslivet har jag idag varit på Arbetsförmedlingen och skrivit in mig i det Reinfeldtska utanförskapet. Enär jag misstänker att jag var på Arbetsförmedlingen efter militärtjänsten, våren 1972, var detta mitt andra besök i arbetssökandesyfte.
När jag i våras fick sparken, efter nära 40 år på samma arbetsplats, räknade jag ut hur länge jag med Reinfeldtregeringens deltidsregler kunde ha kvar mina politiska förtroendeuppdrag.
Förutom att högerregeringens deltidsregler främst drabbar tvångsdeltidsarbetande kvinnor drabbar de bl.a. arbetslösa fritidspolitiker.
En arbetslös fritidspolitiker har inte samma demokratiska rättigheter som människor som har mält sig in i det Reinfeldtska innanförskapet.
Efter att jag förstått högerregeringens idiotiska deltidsregler kom jag fram till att det skulle ta cirka 30 veckor innan jag skulle bli tvungen att avsäga mig de politiska uppdrag jag hade i våras.
Det var då det.
När jag i onsdags satt och åt lunch i Jinja i Uganda ringde en partikamrat och meddelade att jag, från min sista plats på V:s landstingsfullmäktigelista i Norra Västerbotten, hade blivit inkryssad som ledamot i Västerbottens läns landstings fullmäktige.
Min första reaktion var att direkt säga ifrån mig det uppdraget eftersom de 30 veckornas frist då skulle bli mycket kortare. Jag ska i alla fall delta på V:s landstingsgruppmöte på onsdag innan jag bestämmer hur jag ska göra.
Skulle det bli så att Reinfeldtregeringens deltidsregler tvingar mig att lämna politiska uppdrag jag valts till – direkt och indirekt – då kommer en del att få några slängar av sleven.
Tyvärr blir det inte högerregeringen som får de flesta slängarna.
Det som smärtar mig mest är att Vänsterpartiet, mitt parti i mer än 30 år, gick med på att en rödgrön regering skulle behålla högerregeringens deltidsregler vid ett maktskifte i riksdagen.
M.a.o. var mitt parti, likt de övriga etablerade riksdagspartierna, beredd att sälja ut mina och andra arbetslösas demokratiska rättigheter bara för att Lasse Ohly och någon fler partikamrat skulle få äntra regeringstaburetterna. Jag får kväljningar!
Min förra blogg i ämnet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kjell beskriver en orimlighet. Det känns som om ett förbiseende ägt rum. Sånt kan hända. Det hela blir annorlunda när jag ser att Kjell redan för ett halvår sedan påtalade detta, har vänt sig till sin partiledning - och vad jag förstår inte fått något som helst gensvar. Är det ingen som bryr sig? Nu finns heller ingen regeringstaburett att sitta på? Talar de rödgröna om dessa saker? Är det ointressant, eller...?
Kjell är värd en reaktion.
Skicka en kommentar