Kanske två kongressvalda ordföranden

Det är möjligt att Vänsterpartiet bör kongressvälja två ordföranden i framtiden. Men jag har väldigt svårt för tanken att en sådan förändring skulle beslutas utan en seriös organisationsutredning om ett modernt partiledarskap. Det skulle bli konsekvensen om januarikongressen beslutar att bifalla den motion som förespråkar att kongressvälja två ordföranden.

Jag förstår inte de som kan koppla bort valet av ordförande/ordföranden från valet av den totala partiledning vi ska ha mellan kongresserna.

Det språkbruk som används i debatten, delat partiledarskap, gör mig lite orolig. För mig säger det mycket om vilken syn de som använder begreppet har om partiledningen mellan kongresserna.

Ifall en seriös organisationsutredning skulle komma fram till att vi ska kongressvälja två ordföranden, varför ska vi då inte kongressvälja partisekreteraren plus 10 - 14 ordinarie partistyrelseledamöter och fem ersättare?

Med en sådan organisation kan verkställande utskottet läggas ner, ordförandena och partisekreteraren blir den dagliga ledningen. Och med dagens teknik borde en partiledning med 13-18 ordinarie partistyrelseledamöter kunna bli en mycket operativ och delaktig partiledning mellan partiets kongresser.

Eventuellt skulle en sådan organisation kunna spara pengar så att demokratin kan utvecklas. Vi kan t.ex. ha ytterligare en kongressdag och slippa delegera kongressfrågor till demokratiskt tvivelaktiga representantskap eller hänskjuta frågor till nästkommande kongress.

Min slutsats blir: kanske två kongressvalda ordföranden efter en seriös organisationsutredning. En sådan motion kommer till V-kongressen 2012.

Det strukna ordets konsekvens

Om vilka konsekvenser det kan få att ta bort det näst sista ordet i en mening för att komma ner till taket 2 100 tecken skriver jag i dagens Norrankrönika.

”Det är förmodligen också förklaringen till att jag blir riktigt upprörd när jag hör personer som definierar sig som vänster men ändå använder sig av begreppet lågutbildade i sin retorik”, skriver jag bland annat.

Förbannat upprörd

All heder åt Sveriges Radios granskning av kommuner och landstings förläningar till politiker som valt att avgå eller tvingats avgå på grund av att väljarna eller politikerkompisar inte velat ha dem kvar.

Det är tydligt att mediebevakningen har mer påverkan än politikeropponenter som genom motioner till Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) försöker få bifall för en översyn. Då blir det avslag. Men när Sveriges radio börjar granska och ställa frågor då blir det annat ljud i skällan. Då ska det göras en översyn, kanske.

Självklart tycker jag att de som haft så mycket politiskt arbete att det blivit deras lönearbete under årtionden ska ha rätt till en inkomsttrygghet efter sin gärning. Men att de under tiotalet år ska kunna få ersättning utan att ens försöka skaffa sig ett lönearbete på den ordinarie arbetsmarknaden, det är riktigt puckat.

Utgångsprincipen bör vara att de som har blivit valda ska ha samma villkor som de valt dem. Ifall de inte kan gå tillbaka till det jobb de hade före politikertiden eller kan få ett jobb tycker jag att de ska de kunna få inkomsttrygghet till ålderspensionen. Det tycker jag är ett rimligt pris för att slippa facklig politisk feghet.

Ifall en arbetslös, med bibehållen a-kassa, kan starta aktiebolag som inte betalar ut någon lön utan endast aktieutdelning, då har jag inget principiellt emot att avdankade politiker kan göra densamma och behålla politikerpensionen.

Jag har väldigt svårt att bli upprörd när borgerliga politiker utnyttjar systemet. Större förtroende än så har jag inte för bourgeoisiens pigor och drängar. Men när f.d. politiker – som åtminstone i retoriken bekämpat privilegiesamhället – gör densamma, då blir jag inte bara upprörd. Jag blir förbannat upprörd.

Ska eller inte ska, ska inte

Den senaste månaden har jag funderat huruvida jag ska eller inte ska delta i medlemsomröstningen om nominering av partiledare för Vänsterpartiet, en omröstning som pågår i Västerbotten.

Igår beslöt jag slutgiltigt att jag ska inte delta i medlemsomröstningen.

Beslutet tog jag trots att min demonstration inte kommer att märkas eftersom distriktsstyrelsen för Vänsterpartiet i Västerbotten genomför en medlemsomröstning där de som deltar i valet inte prickas av mot en röstlängd innan rösterna börjar räknas. För mig är det ett mycket märkligt valförfarande.

Eftersom alla nomineringar avslutas på kongressen och det är först då vi vet vilka som ställer upp så var jag kritisk redan när jag första gången hörde talas om medlemsomröstningen i Västerbotten.

När poströstningsbrevet kom blev jag ännu mer kritisk till partiledarvalet i Västerbotten. Ty i brevet ska vi också ta ställning till s.k. delat partiledarskap (Se fotnot).

Distriktsordföranden och ordföranden för valberedningen skriver:

”2. Delat partiledarskap
Till kongressen har det inkommit en motion som föreslår att Vänsterpartiet ska ha delat partiledarskap. Om du väljer detta alternativ på den medföljande valsedeln då anses det som att du stödjer denna motion. Om du förespråkar ett delat partiledarskap så måste du också uppge två namn. Mins en av de två personerna du nominerar MÅSTE vara en kvinna.”

Jag menar att det är fullständigt absurt att jag ifall jag skulle välja att nominera två personer förutsätts stödja en motion som jag överhuvudtaget inte har sett, en motion som inte behandlats i det organ som – enligt stadgarna – har att besvara motioner och en motion och ett motionssvar som än mindre stötts och blötts i diskussioner på partikongressen.

I onsdags kom droppen. Jag fick veta att de nominerade kongressombuden ska få frågan om de tänker följa distriktsomröstningens resultat. Svarar jag ja innebär det m.a.o att jag ska rösta på den/de personer som distriktsomröstningen bestämt sig för oavsett om den/dessa fortfarande kandiderar på kongressvaldagen.

Västerbottens partiledaromröstning blir stolligare och stolligare för var dag som går.


Fotnot.
Jag skriver ”s.k. delat partiledarskap” eftersom det i Vänsterpartiets stadgars 107:e paragraf sägs att ”Partistyrelsen är partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna.”
Partistyrelsen är m.a.o. det kollektiva partiledarskapet mellan kongresserna. Därför borde spörsmålet handla om ifall vi ska kongressvälja två ordföranden, istället för som nu, kongressvälja en ordförande.

Program för alliansens papegojor

Första veckan efter semestern hörde jag ett sommarprogram på jobbet, ett program som jag tänkte att jag måste lyssna till ytterligare en gång. Jag ville höra om jag verkligen hörde rätt.
I söndags hittade jag Sommarprogrammet och sommarprataren sa även då:

”Jag blir oroad av svenska tendenser att söka ett närmande till den amerikanska modellen, försök till privatisering av sjukvård, skolor och kulturliv. USA är minsann inget att efterlikna … Sverige är idag snudd på ett skatteparadis, ingen arvsskatt, ingen gåvoskatt och mycket liten fastighetsskatt … Ett varningens ord till Sverige. Låt inte kulturinstitutioner i Sverige bli beroende av nyckfulla bidragsgivare. Addera hellre än subtrahera. De statliga bidragen är verkligen a och o om vi vill förbli en levande kulturnation. Amerikanska kulturinstitutioner lever ständigt under knapphetens stjärna. Så även det mesta i samhället.
Vad vi får för de amerikanska skattepengarna är ett riktigt verkligt minimum jämfört med vad vi svenskar hemmavid kan räkna med.
USA har inte ens ett kulturministerium än mindre en kulturpolitik och som alla vet inget skyddsnät”.

Det var inte Lars Ohly som sade det i sitt sommarprogram utan den 71-åriga Barbro Osher som bott i USA sedan början av 1980-talet och som dessutom är en av USA:s mecenater, d.v.s. de nyckfulla bidragsgivare som hon inte vill ska få samma inflytande i Sverige.

Frågan är om någon av alliansens papegojor hörde programmet?

Engels prioritering

– Det var länge sedan du skrev i bloggen, påpekade en arbetskamrat i fredags.

Det håller jag verkligen med om. Problemet är att jag bl.a. prioriterat fysiska möten framför virtuella den senaste tiden.

Trots den virtuella utvecklingen misstänker jag att Fredrich Engels i en nyutgåva av manifestet 2011 skulle ha hållit fast vid den ståndpunkt som han hade när han 1890, åtta år efter Karl Marx död, skrev ”För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå i förening aktion och diskussion.”

För att få klasskamrater och övriga lönearbetare att lita till sin egen kraft och förmåga att kunna bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det tjyvsamhälle vi lever i tror jag mer på det fysiska mötets kommunikation.

Planering inför förra veckans möte för att åter få igång Palestinagrupperna i Skellefteå, planering inför en ansökan för ett nytt Palestinaprojekt för LO-facken i Skellefteå och förberedelser inför lördagens seminarium i Umeå har också tagit lite tid.