Sista förstamajtalets konsekvens

Nu vet jag, eller åtminstone är jag ganska säker om, hur jag ska börja mitt livs sista förstamajtal.

Jag ska börja med Dikten, Dikten som inledde en motion till Svenska Metallindustriarbetareförbundets kongress 1993, Dikten som inledde en motion till IF Metalls kongress 2008. Bägge dessa motioner, som bifölls, handlade om att Metall respektive IF Metall hade behov av ett kulturpolitiskt idé- och handlingsprogram.

När jag på 1:a maj läst Dikten med stort D tänkte jag fortsätta med att prata om det problematiska med Dikten.

När jag kom på att jag skulle inleda mitt livs sista förstamajtal kom jag på att det börjar vara dags att komma till skott med att försöka få diktens upphovsman, den poetiske pianisten, att spela jazz på bildens flygel och läsa några av sina dikter.

Det är kanske dumt att skriva om att den poetiske pianisten ska spela på bildens flygel. Han vet ju ännu inte vet att han ska vara i Skellefteå någon kväll mellan x/10 – xx/12 2012 och jag kan ju misslyckas med att få Claes att ta flyget från Helsingfors till Skellefteå.

För det andra så vet inte heller huvudfinansiären av arrangemanget att de ska vara huvudfinansiärer. Det borde inte vara några problem. Jag sparade ju lite medlemsslantar när jag vid IF Metall norra Västerbottens årsmöte 2010 avstod från det formaliserade avtackningshyckleriet efter att jag efter 20 år lämnat alla avdelningsuppdrag på detta sätt.
Jag är övertygad om att det skulle vara väl investerade pengar om avdelningen satsade de avstådda slantarna och lite till för att kunna realisera arrangemanget, Den poetiske pianisten.

För det tredje så vet ännu inte flygelns ägare att Den poetiske pianisten ska spela på den under hösten.

Så fort förstamajtalet är klart och Palestinaresan avslutad den 11 maj ska jag ta itu med att realisera arrangemanget.

Dikten som jag tycker är såväl bra som naivistisk och för mig traumatisk och som jag ska börja mitt livs sista förstamajtal med, den lyder:

Det som råkar vara belyst
är det synliga
Att dikta är att förändra ljuset
så att också skuggorna blir tydliga
så att också trädens underjordiska kronor…
Olevda ord skymmer
Genomlevda får syn
Där går någon med en lampa genom mörkret
Därinne i mörkret finns alla de andra
som nu börjar se utan att ännu ses
De skymda
Jag vill skriva för dem

Claes Andersson”Genom sprickorna i vårt ansikte”, 1977