Gubben spelar dum

Fram till början av 1980-talet minskade de ekonomiska klyftorna i Sverige.  Som konsekvens av denna utveckling så minskade också utbildningsklyftorna, de sociala och kulturella klyftorna.
Efter mitten av 1980-talet har de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna ökat. Den förväntade livslängden i en del städer kan variera sju år beroende på var man växt upp i städerna.

Även om det är positivt förvånar det mig att självklara resultat av den förda politiken blir stora nyheter. De senaste dagarna har vi två exempel på detta. Dels Lärarnas Riksförbunds ordförandes, Mette Fjelkners, artikel om att utbildningsklyftorna ökar och dels Skolverkets rapport och chefens artikel i SvD, om att segregationen ökar på grund av det fria skolvalet blivit sådana aha- nyheter.

När jag igår kväll hörde skolministern i Aktuellt tänkte jag: spelar gubben dum eller har han inte ens elementära kunskaper om hur mekanismer för reproduktionen av klassamhället fungerar?
Jag kom till slutsatsen att han spelade dum. Nog måste han ha vetat att hans skolpolitik skulle starkt skulle bidra till att få fart på segregationen i Sverige.

Spörsmålet ovan berörde jag i mitt livs sista första förstamajtal för några dagar sedan när jag bl.a. sa:

Ända sedan 1978 har jag burit på och ständigt reflekterat över frågorna: hur fungerar reproduktionen av vårt klassamhälle egentligen; vad är det som gör att reproduktionen av klassamhället fungerar så bra, för kapitalistklassen, trots arbetarrörelseretoriken?

De 34 år som gått fram till nu har lett mig fram till slutsatserna:

För det första. Det är inte bara mina barn, inte heller bara mina barnbarn, utan allas ungar som föds med lusten till livslångt lärande, som föds med viljan och lusten att gå vidare från det de begripit till något nytt – ifall de inte är födda med en hjärnskada.

För det andra. Det är bara vi vuxna som sätter gränserna för hur långt barns lust till livslångt lärande kan få fortgå.

För det tredje. Den bebis som har omdömet att välja sig ett vuxennätverk som söker sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje – som det heter i gymnasieläroplanen – och som dessutom väljer sig ett vuxennätverk som uppmuntrar, stimulerar och har förväntningar på dem, det barnet har generellt sett inga problem att klara sig genom skolan och i det fortsatta livet.

Om vi förutom dessa insikter och, för det fjärde, hade en förskola och en skola som var kompensatorisk då skulle – i stort sett – inga barns uppväxtvillkor begränsa deras senare val i livet.

Men så var det ju det där med att bebisar inte kan välja, vilket också många brukar genmäla gentemot den tredje slutsatsen.

Men vi som är vuxna – i det som en del påstår är ett kunskapssamhälle – borde väl klara att tänka mer än på våra egna barn och barnbarn utan också kunna förvissa oss om att andras ungar har ett vuxennätverk som kan uppmuntra, stimulera, vara föredömen och ha förväntningar på barnen, så att ingens unge tillåts bli berövad sin lust till livslångt lärande.