Tänker inte dö än

Att jag vid årets första maj torgförde att det var mitt livs sista förstamajtal har lett till att många trott och även frågat mig om jag fått någon dödsdom och håller på att dö.

Därför vill jag inleda denna artikel med: nej, jag inte tänker dö än. Jag har helt enkelt inte tid med det. Klassamhället är ju fortfarande kvar.

Däremot bestämde jag redan 1996 att mitt nästa, mitt livs sista förstamajtal, skulle bli 2012 om någon ville höra det.

I går kväll och idag har jag lyssnat på vad jag sa i mitt förstamajtal och ändra i manuset så att det stämmer med det jag sa. Har också ändrat lite av talspråket till skrivspråk. 

Utgångspunkten för mitt livs sista förstamajtal var att försöka prata genomlevt utan att bli privat. När jag så här i efterhand tittar på talet så har en enfaldig valaffisch fått ett allt för stort utrymme av de tjugo minuterna.

Vänsterpartiet Skellefteås ordförande, Jeanette Velander inledde med att säga:

Lite förutsättningar inför näste talare, förutsättningar som han inte på ett naturligt sätt fick med i talet.

För ovanlighetens skull kommer talaren att prata lite om klassamhället. För att ge er möjlighet att kunna se samma bild av hur det här klassamhället ser ut så vill han att jag ska ge följande klargörande information:

1.    Mer än 60 procent av de svenska lönearbetarna tillhör arbetarklassen, alltså långt fler än de traditionellt mervärdesproducerande arbetarna, fler än LO-kollektivet.

2.    Tre femtedelar till två tredjedelar av denna arbetarklass är kvinnor.

Den som kommit hit för att få veta mer om Vänsterpartiets dagspolitik rekommenderas att gå in på www.vansterpartiet.se och sedan klicka sig vidare till vår ordförande Jonas Sjöstedts förstamajtal i Stockholm. 

Det näste talare i Skellefteå kommer att säga kan sammanfalla med Vänsterpartiets politik men behöver nödvändigtvis inte göra det. Sammanfaller gör det däremot med hans vision om ett demokratiskt, jämställt, klasslöst samhälle. Välkommen upp Kjell Hanseklint.

Efter att ha micklat med mikrofonstativen klart inledde jag:

Det som råkar vara belyst

är det synliga

Att dikta är att förändra ljuset

så att också skuggorna blir tydliga
så att också trädens underjordiska kronor...

Olevda ord skymmer

Genomlevda får syn

Där går någon med en lampa genom mörkret

Därinne i mörkret finns alla de andra

som nu börjar se utan att ännu ses

De skymda

Jag vill skriva för dem

Den dikten, liksom de andra två dikterna jag kommer att läsa är hämtade från boken Det som blev ord i mig” en bok som är ett urval från tolv diktsamlingar utgivna mellan 1962 och 1987. Upphovsman är poeten, författaren, pianisten psykiatrikern och före detta kulturministern, Claes Andersson, från Finland.

När jag första gången, hösten 1990, läste den dikt jag nyss läste så tänkte jag: vilken fin dikt, men vad hjälper det? och fortsatte läsa Claes Andersson och hittade dikten ”Credo”, en dikt som ger mer framtidshopp.

Förtvivlan.

Delad av många
förvandlas den till
förtröstan.

Om alla gråter, vem
uppfattar då gråten?
Om alla klagar, vem
förändrar då villkoren?

De mångas villkor
blir de mångas kunskap.

Kunskapen blir insikt, insikten
handling.

Förändringen blir inte längre en möjlighet.

Den blir en nödvändighet.

Kamrater, mötesdeltagare!

Om förtvivlan ska kunna delas av många och förvandlas till förtröstan och förändring i morgondagens samhälle, då räcker det inte att Claes Andersson och några till försöker synliggöra de skymda genom att skriva om och för dem, även om det självklart är positivt.

Eftersom rättvisan är subjektiv så är jag övertygad om att de skymda – med egna genomlevda ord – måste kunna synliggöra sig själva om de ska kunna bli synliga. Ifall deras verklighet ska rymmas i den politiska beslutsprocessens verklighetsperspektiv så måste de skymda kunna synliggöra sig själva, därför att konkurrensen – med alla som gråter, alla som klagar – är knivskarp.

Det är därför jag omöjligt kan nonchalera det beslut som, med stor majoritet, togs i Skellefteå kommunfullmäktige förrförra månaden och som innebär att det i Skellefteå kommuns Kulturplan 2012-2015 heter:

”En övergripande målsättning är att Skellefteå ska senast 2014 vara lika känt för sin kultur som för sitt guld och sin hockey.”

Sett ur de skymdas perspektiv är det beklämmande att det övergripande målet i Kulturplanen inte ens handlar om en kulturpolitisk ambition.

Hade det till exempel funnits ambitioner att ingen från Skellefteå ska tillhöra de skymda i framtiden då skulle vi i ”Kulturplan 2012-2015” skrivit in att:

”Det är en övergripande målsättning att alla ungdomar – som i Skellefteå kommun går ut gymnasieskolan – äger kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de situationer som behovet kan uppstå.”

Då skulle inte bara alla Skellefteåungdomar kunna bli aktörer för att förverkliga diktens Credos intentioner om förändringar som en möjlighet.

Skellefteå kommun skulle dessutom bli berömt för att vara den enda, den första kommun i världen som förmått realisera Barnkonventionens artikel 13, en artikel som handlar om att alla ungdomar fritt ska få tillgång till och kunna välja sitt/sina kulturella uttrycksmedel.

Mötesdeltagare!
Dagens penninginsamling går till LO Skellefteås internationella solidaritetsfond, en fond som med – några mycket få undantag – har använts till att stötta och stärka det palestinska folket i deras kamp för sin försörjning och för rätten att bygga en själsständig palestinsk stat.

Under de 25 år som LO i Skellefteå arbetat med praktisk solidaritet med det palestinska folket har projekt som omsatt över sex miljoner kronor genomförts.

Nu på lördag åker jag och ytterligare en ledamot i LO Skellefteås internationella kommitté till Rammallah på Västbanken för att diskutera ett nytt treårigt projekt som omsätter cirka 1,5 miljoner kronor.

Det projekt som vi förhandsdiskuterat, och som det troligen blir, handlar om att fackligt aktiva kvinnor – organiserade i de fria fackliga organisationerna – åtminstone ska ha representation i dess ledningar, i proportion till antalet kvinnliga medlemmar. Och jag kan försäkra, dit är det en bit.

Fler jobb och bättre välfärd är huvudrubriken för Vänsterpartiets förstamajfirande. Jag tänkte beröra det med att ta upp lite om den gemensamma sektorns utmaningar och problem.

När uppsägningar sker i industrin och byggbranschen då sker det företrädesvis p.g.a. minskad efterfrågan. När uppsägningar sker i välfärdssektorn då sker det inte på grund av minskad efterfrågan på vård, utbildning, omsorg och så vidare utan på pengabrist. Eftersom efterfrågan är densamma blir konsekvensen ökad arbetsbelastning för de som jobbar kvar och i nästa steg ökad belastning för anhöriga. I klartext ökad belastning på kvinnor som förutom sitt lönearbete åter får ta allt större ansvar för t.ex. vård och omsorg om föräldrar och svärföräldrar m.m.

Utvecklingen inom sjukvården är fantastisk. Nya mediciner som ger sjuka människor en bättre livskvalité utvecklas ständigt. Det är positivt. Det negativa är att denna utveckling också kostar lite pengar.

För Vänsterpartiet är det självklart att vi ska finansiera människors förbättrade livskvalité solidariskt och de som har de största vårdbehoven ska komma först. Men då har vi inte heller råd att sänka skatterna vi kan tvärt om tvingas höja skatterna.

Det mest grundläggande kravet för en hållbar välfärdsekonomi är att statsbidragen värdesäkras. Så länge statsbidragen till kommunerna inte räknas upp i takt med löner och andra kostnader så ligger det en konstant press nedåt på välfärdens villkor.

Jag tycker att det borde räcka med att bara nämna vårdbolagen Carema, Capio och Attendo – som alla kontrolleras av riskkapitalbolag vars enda mål är vinstmaximering ­– det borde räcka för att fler än Vänsterpartiet skulle vara intresserade av att sätta stopp för att medborgarnas skattepengar ska omvandlas till vinster i privatas fickor.

Som Jeanette Velander sa, så vill jag hänvisa er till www.vansterpartiet.se för mer information om dagsfrågorna. Det är ju mitt sista förstamajtal och jag skulle vilja prioritera att prata om något annat, något genomlevt.

Kamrater, mötesdeltagare!

Ända sedan 1978 har jag burit på och ständigt reflekterat över frågan: hur fungerar reproduktionen av vårt klassamhälle egentligen; vad är det som gör att reproduktionen av klassamhället fungerar så bra, för kapitalistklassen, trots arbetarrörelseretoriken?

De 34 år som gått fram till nu har lett mig fram till slutsatserna:

För det första. Det är inte bara mina barn, inte heller bara mina barnbarn, utan allas ungar som föds med lusten till livslångt lärande, som föds med viljan och lusten att gå vidare från det de begripit till något nytt – ifall de inte är födda med en hjärnskada.

För det andra. Det är bara vi vuxna som sätter gränserna för hur långt barns lust till livslångt lärande kan få fortgå.

För det tredje. Den bebis som har omdömet att välja sig ett vuxennätverk som söker sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje – som det heter i gymnasieläroplanen – och som dessutom väljer sig ett vuxennätverk som uppmuntrar, stimulerar och har förväntningar på dem, det barnet har generellt sett inga problem att klara sig genom skolan och i det fortsatta livet.

Om vi förutom dessa insikter och, för det fjärde, hade en förskola och en skola som var kompensatorisk då skulle – i stort sett – inga barns uppväxtvillkor begränsa deras senare val i livet.

Men så var det ju det där med att bebisar inte kan välja, vilket också många brukar genmäla gentemot den tredje slutsatsen.

Men vi som är vuxna – i det som en del påstår är ett kunskapssamhälle – borde väl klara att tänka mer än på våra egna barn och barnbarn utan också kunna förvissa oss om att andras ungar har ett vuxennätverk som kan uppmuntra, stimulera, vara föredömen och ha förväntningar på barnen, så att ingens unge tillåts bli berövad sin lust till livslångt lärande.    

Det var, mötesdeltagare, dessa insiktsfulla slutsatser som höll på att leda mig in på brottets bana och jag har ju lovat att jag ska avslöja den historien här.

En kväll i augusti 2010 körde jag hem efter att ha varit i valbyrån. När jag kom upp till Degerbyn fick jag se en valaffisch vars budskap levererade en våldsam käftsmäll, en smäll som dels gjorde mig olämplig som chaufför och som dels framkallade ett stort behov av att vandalisera den affischen och köra runt och vandalisera alla andra affischer med samma enfaldiga budskap, budskapet att ”Framtiden börjar i klassrummet”.

Skulle den devisen vara korrekt då skulle det innebära att min drygt 30-åriga fackliga politiska kulturkamp varit fullständigt meningslös.

Skulle inte den devisen vara enfaldig då skulle det innebära att det som förmedlas på Läs-för-mig-pappadagarna inte bygger på kunskap. Småbarnsfäder som deltagit på en Läs för mig pappadag får t.ex. kunskaper om att deras barns språktillägnande inleds när de föds, att ordförrådet utvecklas hela livet men att den mest markanta ordinlärningen sker tidigt. De här papporna har också fått kunskaper om att de stora sprången – när det gäller att tillägna oss det grundläggande grammatiska systemet, med ordböjning meningsbyggnad o.s.v. – de sprången sker upp till cirka tolv års ålder. Förhoppningsvis var dom papporna vaccinerade mot den enfaldiga valaffischens budskap, men tyvärr är det ju långt ifrån alla föräldrar som blivit vaccinerade mot enfald.

Hade kunskaperna som Läs för mig pappadeltagarna fått, funnits hos det parti som formulerade det enfaldiga budskapet att ”Framtiden börjar i klassrummet”, då skulle affischen aldrig kunnat passera tröskeln till avsändarens partikansli.        

 

Men mötesdeltagare! Det är värre än så. Det är just det partiet som har övermakt över skolpolitiken, över utbildningspolitiken och de verkar även ha ett stort inflytande över forskningspolitiken.

För mig bekräftar det att talet om det nära förestående kunskapssamhället verkar vara överdrivet.

Ett annat exempel på att talet om det nära förestående kunskapssamhället kan vara överdrivet, det finns i Skellefteå. Först förrförra veckan begrep kommunstyrelsen att vi inte kan fortsätta arbetet med planeringen av ett kulturhus utan att ta in frågan om stadsbibliotekets lokalisering.

Normalt sett så tycker jag inte om att kommunstyrelsen kör över fullmäktige. Men i det här fallet var det bra.

Vad jag har förstått så handlar kunskapssamhället inte om att vi ska kunna leverera rätt svar på frågor som vi redan vet svaret på. I kunskapssamhället handlar det om att vi ska kunna ställa rätt frågor och kunna söka svar på dessa frågor. Det leder mig till minst två slutsatser.

1.   Alliansregeringens skol- och utbildningspolitik är allt annat än modern och borde för länge sedan varit föremål för historieforskningen.

2.   Till och med för politiker i Skellefteå borde det vara självklart att stadsbiblioteket ska vara kärnan i ett nytt levande kulturhus.

Om kunskapssamhället skulle dyka upp borde vi om något år stå beredda med världens modernaste analogvirtuella stadsbibliotek på andra sidan Kanalgatan, ett bibliotek som är själva kärnan i ett levande kulturhus.

Avslutningsvis så tycker jag inte att vi – när det jag pratat om är realiserat – ska bygga ut besöksnäringen i Skellefteå för att här kunna ta emot alla människor från hela världen som vill komma hit för att studera hur vi burit oss åt för att realisera Barnkonventionens artikel 13, alla som vill komma hit för att söka nycklarna till den snabba höjningen av utbildningsnivån i kommunen och vi ska inte heller bygga ut besöksnäringen för alla som vill komma hit för att studera världens modernaste analogvirtuella stadsbibliotek, ett bibliotek för 2030-talet.

Förhoppningsvis åker alla dessa besökare hem och bygger något ännu bättre, ett nytt besöksmål för andra att inspireras av.

Det är bara så vi skapar förutsättningar och får fart på visionen om att bygga en rättvis och hållbar värld. Det är ju bara så vi slutar stänga gränser framför ansiktet på de som behöver skydd i väntan på den rättvisa och hållbara världen. Det är bara en sådan utveckling som kan leda till att kvinnor, i hela världen, ska kunna få 100 procent av männens löner för likvärdiga arbeten. Det är ju bara en sådan utveckling som ska leda till att barn och kvinnor ska kunna få känna sig lika trygga i hemmet som vi män kan göra o.s.v. o.s.v.

Och det är ju bara en sådan utveckling som kan hjälpa kommande generationer att kunna:

Se upp för honom som säger sig föra
de mångas talan.

Han kanske gör det

Se upp för honom som säger sig tala
bara å sina egna vägnar.

Han kanske gör det

Se upp för honom som bara nickar
instämmande.

I morgon kan nickningen gälla dig.

Se upp för dem som bara vill leva
sitt liv i fred.

De skyr inga medel.

Om jag nu har misslyckats med vad jag ville säga så var det:

För det första. Rättvisa är subjektivt. Om alla vi som är här enskilt skulle skriva ner högst tio rader om vår syn på rättvisa så skulle raderna se ganska olika ut.

Det innebär, för det andra, att rättvisa får vi inte utan den måste vi ta oss.

Och för att ta oss rättvisa måste vi minska våra kultur- och utbildningsklyftor.

För det tredje ville jag säga att även de skymda måste kunna gestalta sin genomlevda verklighet, sina tankar och idéer när vi ska försöka enas om tio gemensamma rader som beskriver rättvisan.

Utan minskade kultur- och utbildningsklyftor blir det därför ingen rättvisa.

Kamrater mötesdeltagare!

Det räcker inte med att bara byta regering. Vi måste också byta politik för att realisera det jag pratat om i mitt livs sista förstamajtal.

Leve det klasslösa samhället!