Förlåt v-kamrater!

Annons i tidningen Norra Västerbotten idag.

När jag under våren tackade nej till att låta mig nomineras till ombud till vänsterpartiets kongress är det första gången som jag tackat nej till att kandidera till ombud på en arbetarrörelsekongress. Så förlåt kamrater som ville nominera mig till v-kongressen.

Om Du på onsdag kväll gör ett besök här och lyssnar på debatten om facklig kulturkamp på IF Metalls kongress då förstår du nog varför jag prioriterar den kongressen framför vänsterparitets kongress i juni.
Skulle vi inte hinna behandla kulturfrågorna på onsdag kväll blir det under torsdag förmiddag.

”Istället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”, skriver Marx och Engels i manifestet från 1848.
Så länge jag lever tänker jag verka för att fler litar till sin egen kraft och förmåga att kunna bygga Marx och Engels vision om det klasslösa samhälle. Häri ligger förklaringen till att jag prioriterar en facklig kongress långt mer än en vänsterpartikongress.

På IF Metalls kongress sitter 300 ombud som har en förtroendeplattform från vilken de, dagen efter kongressen, kan gå ut och verka för att 415 000 medlemmar kan lita till sin egen kraft och förmåga att kunna förverkliga visionen om ett rättvist och klasslöst samhälle.
På vänsterpartiets kongress sitter 225 ombud som har en förtroendeplattform från vilken de dagen efter kongressen kan göra, ja vadå i syfte att förverkliga visionen om ett rättvist och klasslöst samhälle?

Ett rättvist och klasslöst samhälle det får vi inte från någon snäll sate utan det måste vi genom facklig politisk kamp erövra. Sett i perspektivet av att vänsterpartister verkar ha vuxit fast i de parlamentariska stolarna kommer partiet knappast att spela mer än en perifer roll när det gäller att förverkliga de visioner som låg till grund för partiets bildande.

På en punkt har såväl de fackliga som politiska arbetarrörelsekongresserna varit lika hittills. Såväl den fackliga som den politiska delen av arbetarrörelsen saknar verklig insikt om att det är omöjligt att förverkliga arbetarrörelsens visioner utan att vi gör något åt de stora bildnings- och kulturklyftor vi har idag.

Det hoppas jag kunna bidra till att det blir en ändring på vid IF Metalls kongress nästa vecka.