Synd att majoriteten efter drygt en och en halv timmas debatt – med rösterna 54 för, 10 emot och en folkpartist frånvarande – beslöt att det i förordet till Kulturplan 2012-2015 skulle stå att ”En övergripande målsättning är att Skellefteå ska senast 2014 vara lika känt för sin kultur som för sitt guld och sin hockey.”
De sju delmål som ska leda till att denna övergripande målsättning kan realiseras är
- Byggande av ett kulturhus, ett hus främst för scenkonsten.
- Bättre förutsättningar för ungas musicerande och professionalism.
- Fortsatt utveckling av studieförbund och kulturföreningar.
- Fortsatt utveckling av biblioteken, lokala berättarcentra.
- En kulturskola med allemansrätt för alla barn och unga i hela kommunen.
- Deltagande i samhällsplaneringen och utveckling av kreativa och kulturella näringar.
- Ett samlat grepp kring besöksnäringen inriktat på kultur och kulturarv.
I debatten sa jag att jag att ifall det hade funnits täckning i den övriga texten i Kulturplanen hade jag önskat att vi i stället för tramset om att kulturen ska vara lika känd som hockeyn hade kunnat skriva:
”Det är en övergripande målsättning att alla ungdomar, som i Skellefteå kommun går ut gymnasieskolan, äger kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de situationer som behovet kan uppstå.”
Enligt min mening hade det varit en större utmaning för Skellefteå kulturkommun att anta en sådan utmaning, betydligt mer utmanande än de löjliga hockey- och guldstadsjämförelserna.
Trots allt är det ju så att de världsmedborgare som jobbar med och är intresserade av konst och genus, de vet mer om Museum Anna Nordlander (MAN) än de vet om såväl Skellefteås hockey och guldproduktionen. Så frågan är: känd för vem?
Men nu fick ju vi fullmäktigeledamöter veta av kulturnämndens ordförande att nämndens förslag till övergripande mål var ett skämt. Det skämtets konsekvens kommer jag att filosofera omkring i min aprilkrönika i Norran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar