Program för alliansens papegojor

Första veckan efter semestern hörde jag ett sommarprogram på jobbet, ett program som jag tänkte att jag måste lyssna till ytterligare en gång. Jag ville höra om jag verkligen hörde rätt.
I söndags hittade jag Sommarprogrammet och sommarprataren sa även då:

”Jag blir oroad av svenska tendenser att söka ett närmande till den amerikanska modellen, försök till privatisering av sjukvård, skolor och kulturliv. USA är minsann inget att efterlikna … Sverige är idag snudd på ett skatteparadis, ingen arvsskatt, ingen gåvoskatt och mycket liten fastighetsskatt … Ett varningens ord till Sverige. Låt inte kulturinstitutioner i Sverige bli beroende av nyckfulla bidragsgivare. Addera hellre än subtrahera. De statliga bidragen är verkligen a och o om vi vill förbli en levande kulturnation. Amerikanska kulturinstitutioner lever ständigt under knapphetens stjärna. Så även det mesta i samhället.
Vad vi får för de amerikanska skattepengarna är ett riktigt verkligt minimum jämfört med vad vi svenskar hemmavid kan räkna med.
USA har inte ens ett kulturministerium än mindre en kulturpolitik och som alla vet inget skyddsnät”.

Det var inte Lars Ohly som sade det i sitt sommarprogram utan den 71-åriga Barbro Osher som bott i USA sedan början av 1980-talet och som dessutom är en av USA:s mecenater, d.v.s. de nyckfulla bidragsgivare som hon inte vill ska få samma inflytande i Sverige.

Frågan är om någon av alliansens papegojor hörde programmet?