Verkligheten är intellektuell

När jag i morse var ute och sprang lyssnade jag till nyhetsmorron i P1. I ett reportage förmedlades återigen att skillnaderna mellan pojkars respektive flickors skolresultat består och har inte minskat sedan 1960.

Flickor presterar bättre skolresultat än pojkar i nästintill alla skolans ämnen. Ja, det är bara i ämnet Idrott- och hälsa som pojkarna presterar bättre skolresultat. Skulle Idrott- och hälsa varit två ämnen då skulle pojkarna bara uppvisa bättre resultat än flickorna i ämnet idrott.

När jag lyssnade på det aktuella radioreportaget slog det mig att: nog är det väl ändå tur att verkligheten fungerar intellektuellt. De som betalt för att producera en intellektuell förklaring förmår uppenbarligen inte att producera en intellektuell förklaringsmodell till att skolan, under snart 50 år, inte lyckats utjämna skillnaderna mellan pojkars och flickors skolresultat.

En annan reflektion jag fick var: beror det på att jag är mer bildad än vad jag är utbildad som jag förmår se att det är naturligt att klass- och könsskillnaderna består?

Att pojkar uppvisar sämre skolresultat än flickor beror på att flickor, liksom deras mödrar, ägnar sig tidigt och i mycket högre grad än pojkar åt aktiviteter som leder till att de lättare kan tillägna sig de språkfärdigheter som är en förutsättning för att klara skolans mål.
Trots att pojkarna får mer vuxenuppmärksamhet och tar mer plats i de svenska klassrummen lyckas inte skolan kompensera att pojkarna är efter flickorna redan vid skolstarten.
Den som påstår något annat, saknar enligt min mening, grundläggande kunskaper om vilka aktiviteter som leder till de språkfärdigheter som är en förutsättning för att klara läroplansmålen.

Sedan borde vi ju med rätta ställa frågan: spelar det någon roll att pojkar producerar sämre resultat än flickor i skolan?
Det är ju uppenbart så, att när eleverna kommer ut i förvärvslivet så tillskansar sig pojkarna och männen större delen av frukterna från människors arbete, trots tillkortakommanden i skolan!

Så länge debatten om skolans bristande måluppfyllelse är så fokuserade vid skoltiden kommer inte skolan att kunna realisera läroplansmålen.

För mig är det mycket märkligt att förskoletiden, så påtagligt, lyser med sin frånvaro i debatten om skolans måluppfyllelse.

Den måste ju vara blind, alternativt totalt oförmögen att läsa statistik, som inte ser att den bebis som har omdömet att välja vårdnadshavare som har tillägnat sig det första målet i gymnasieskolans mål att uppnå och lever i enlighet med det andra målet, den bebisen kan vara alldeles lugn.
Den bebisen kommer med största sannolikhet att efter gymnasiestudier ha tillägnat sig vuxenlivets viktigaste redskap, kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta sin verklighet, sina tankar och idéer i alla de situationer behovet kan uppstå.

Ifall vi t.o.m. gymnasiet vill ha ”En skola för alla” menar jag att vi måste göra mycket mer för att, på marknaden, öka utbudet av de vårdnadshavare jag nyss beskrev.