29 april 2008

Känna igen

Tänk vilken tur att det fortfarande, trots bourgeoisiens alla propagaslantar, går att känna igen ett parti som vill minska klass- och könsklyftorna samtidigt som ett ekologiskt hållbart samhälle byggs.

28 april 2008

Samma kärnkraft nu som då

”Den kärnkraft som svenska folket sa nej till i en folkomröstning 1980 är inte samma kärnkraft som finns i dag. Reaktorerna har successivt blivit säkrare, utvecklingen har inte stått stilla de senaste 28 åren”, skriver Norra Västerbottens ledarskribent i dagens tidning.

Jag håller med ledarskribenten om att utvecklingen aldrig står stilla. Men vad jag förstår är lösningarna vad gäller slutförvar av det utbrända kärnbränslet lika olöst nu som då. Likaså är, så långt jag förstått, brytningen av uran lika smutsig 2008 som 1980.

21 april 2008

Ulla sa det redan på 90-talet

"Det här har ännu knappt uppmärksammats eftersom de som går i pension i dag till stor del följer det gamla pensionssystemet", skriver Martin Klepke i en artikel om pensioner i senaste LO-tidningen.

I artikeln konstateras att när det nya pensionssystemet är fullt utbyggt förlorar den som inte orkar jobba till 65 år upp till en femtedel av sin pension.


Minns inte jag alldeles fel försökte Ulla Hoffmann, vänsterpartiets ledamot i pensionsutredningen i mitten av 1990-talet, uppmärksamma såväl media som medborgare att lågavlönade kvinnor som inte orkar arbeta till 65 år i sina tunga jobb skulle få betala ett högt pris för att socialdemokrater och borgare stängde in sig i ett slutet rum och kokade ihop en pensionsöverenskommelse.


Den verkliga pensionsåldern varierar kraftigt sägs
i en annan artikel. LO-yrken ger betydligt fler förlorade arbetsår än tjänstemannajobb. Kvinnor förlorar fler år än män. I genomsnitt rör det sig om 3,3 år för kvinnor att jämföra med 2,5 år för männen.

16 april 2008

Rent spel om avtalssekreterare?

Äntligen! Jag har sett fram emot schysta pläderingar för de bägge kandidaterna och att det blir en sluten omröstning om vem som ska väljas till den viktiga posten som avtalssekreterare i IF Metall vid kongressen 13-16 maj.

Ett schyst personval om ett uppdrag inom förbundet är inte bara viktigt för att vi kongressombud själva ska kunna bilda oss en uppfattning om vem som är den bäste avtalssekreteraren för våra medlemmar.

Ett schysst personval kan också bidra till att personvalen avdramatiseras. Det tror jag är en förutsättning för att vi ska komma bort från den gamla stalinistiska traditionen att kandidatlistor ska vara rensade från motkandidater när kongressombuden ska ta ställning till vilka som ska väljas till viktiga förbundsuppdrag.

Det är hög tid att vi i IF Metall,
snart 20 år efter östsatskommunismens sammanbrott, lämnar kulturen att det inte ska finnas några motkandidater till förtroendeuppdrag på förbundsnivå.

För att vi ska komma dit är det viktigt att alla de rykten som florerar om behandlingen av Tommy Thunberg inte är sanna.

Jag hoppas därför att IF Metallkongressens pläderingar inleds med att Tommy, efter valberedningens ordförandes föredragning, får ordet för att t.ex. – som jag hoppas – dementera att hans arbetsuppgifter förändrats efter att hans kandidatur till avtalssekreterare blev offentlig eller att han förnekar att han erbjudits andra arbetsuppgifter mot att han avstår från att kandidera.

12 april 2008

Prata mindre och säg mer?

Fram till denna vår har det gått ganska bra att med prispolitik få den timma som jag tyckt mig behöva för att kunna hålla i en dialektisk monolog om vad som måste till om vi vill minska klass- och könsklyftorna när det gäller språktillägnandet.

Nu ska jag, med start nästa vecka, ha fyra inledningar på samma tema för mindre pröjs och på kortare tid. All fritid och tydligen även i sömnen har jag denna vecka grunnat på: hur ska jag få fram samma budskap på en tredjedel av den tid jag tidigare använt mig av?

Klockan tjugofem i fem i morse vaknade jag med den geniala lösningen på problemet. Jag får helt enkelt prata mindre och säga mer.
Jag klär mig och stoppar på mig reportagebandspelaren. I
akt och mening att strukturera en tjugo minuter lång inledning tar jag en, som det blev, två timmar lång promenad vid Skellefteälven.
Av strukturerandet blev det intet under promenaden. Ty redan efter tio minuter tog tvivlet överhanden.

Är det verkligen en så bra strategi att prata mindre och säga mer? Det går nog bra när jag ska prata en kvart på den internationella författar- och översättarkongressen. Men är det en bra strategi när jag ska prata tjugo minuter i Umeå, Landskrona och Västerås? Vi svenskar ska ju vara så lagom. Låt mig ta ett exempel.


När jag bara har tjugo minuter på mig kan det – av svenskar – uppfattas som att jag är såväl ARG, FÖRBANNAD och oförskämd när jag på 30 sekunder ska åskådliggöra att hjärnforskaren har haft lite otur när han transporterat sina tankar till de fingrar som plitat ner dessa baklängesrevolutionära ståndpunkter.


Jag blir egentligen bara fly förbannad när jag tänker på alla vuxna som vill sätta betyg på barns förmåga att skaffa sig det vuxennätverk som är a och o för att den lust till livslångt lärande som barn föds med ska bestå och utvecklas livet ut.
I stället borde vi använda hjärnan till att tänka med. Och då skulle vi lägga oss vinn om att tillförsäkra alla barn ett vuxennätverk som förmår uppmuntra, stimulera och vara föredömen så att den medfödda lusten till livslångt lärande ska finnas kvar livet ut.
Med ett sådant förhållningssätt skulle jag kunna ansluta mig till tanken att vi lever i ett kunskapssamhälle.


Jag vet fortfarande inte om det är så bra strategi att prata mindre och säga mer eller om jag ska nöja mig med att få med huvudteserna i budskapet. Auditoriet får väl bedöma hur det blev.

6 april 2008

Lenin återbördad

Efter en vecka då jag inte haft ork att ägna bloggandet någon tid och efter att ha läst igenom veckans post är jag nu tillbaka.

Igår satt jag ordförande vid Vänsterpartiet Västerbottens årskonferens på Medlefors folkhögskola. En av gästerna var v-partistyrelseledamoten, Anna Hövenmark, som under konferensen skrev en blogg om sina problem med att ta sig från Jokkmokk till Skellefteå.

Vid årskonferensen igår kom jag äntligen till skott med att återbörda den Leninbyst som funnits hemma hos mig sedan 30 augusti 1992.
Jag var då vänsterpariet i Västerbottens ordförande och grävde fram bysten bland gömmorna i partilokalen. Syftet var att använda den vid en presskonferens dagen därpå, en presskonferens som hölls med anledning av vår dåvarande riksdagsmans orerande i pressen om vänsterpartiets historia.

På presskonferensen uttryckte jag att jag såg positivt på att vi strök alla slags "-ister" ur vårt partiprogram. Men det innebär inte att vi inte ska fortsätta läsa Kommunistiska manifestet, den som jobbar fackligt ska definitivt läsa Lön, pris och profit o.s.v. Ja, vi ska till och med läsa den här gubben, sade jag och ställde fram Leninbysten.

När jag dagen därpå hämtade in Skellefteåbornas husorgan Norra Västerbotten och såg förstasidan, bild ovan, blev jag alldeles kallsvettig.

Jag blev senare varse om att tack vare att rubriksättaren bara hade sett på bilden när rubriken sattes blev artikeln läst av fler.