Prata mindre och säg mer?

Fram till denna vår har det gått ganska bra att med prispolitik få den timma som jag tyckt mig behöva för att kunna hålla i en dialektisk monolog om vad som måste till om vi vill minska klass- och könsklyftorna när det gäller språktillägnandet.

Nu ska jag, med start nästa vecka, ha fyra inledningar på samma tema för mindre pröjs och på kortare tid. All fritid och tydligen även i sömnen har jag denna vecka grunnat på: hur ska jag få fram samma budskap på en tredjedel av den tid jag tidigare använt mig av?

Klockan tjugofem i fem i morse vaknade jag med den geniala lösningen på problemet. Jag får helt enkelt prata mindre och säga mer.
Jag klär mig och stoppar på mig reportagebandspelaren. I akt och mening att strukturera en tjugo minuter lång inledning tar jag en, som det blev, två timmar lång promenad vid Skellefteälven.
Av strukturerandet blev det intet under promenaden. Ty redan efter tio minuter tog tvivlet överhanden.

Är det verkligen en så bra strategi att prata mindre och säga mer? Det går nog bra när jag ska prata en kvart på den internationella författar- och översättarkongressen. Men är det en bra strategi när jag ska prata tjugo minuter i Umeå, Landskrona och Västerås? Vi svenskar ska ju vara så lagom. Låt mig ta ett exempel.

När jag bara har tjugo minuter på mig kan det – av svenskar – uppfattas som att jag är såväl ARG, FÖRBANNAD och oförskämd när jag på 30 sekunder ska åskådliggöra att hjärnforskaren har haft lite otur när han transporterat sina tankar till de fingrar som plitat ner dessa baklängesrevolutionära ståndpunkter.

Jag blir egentligen bara fly förbannad när jag tänker på alla vuxna som vill sätta betyg på barns förmåga att skaffa sig det vuxennätverk som är a och o för att den lust till livslångt lärande som barn föds med ska bestå och utvecklas livet ut. I stället borde vi använda hjärnan till att tänka med. Och då skulle vi lägga oss vinn om att tillförsäkra alla barn ett vuxennätverk som förmår uppmuntra, stimulera och vara föredömen så att den medfödda lusten till livslångt lärande ska finnas kvar livet ut.
Med ett sådant förhållningssätt skulle jag kunna ansluta mig till tanken att vi lever i ett kunskapssamhälle.

Jag vet fortfarande inte om det är så bra strategi att prata mindre och säga mer eller om jag ska nöja mig med att få med huvudteserna i budskapet. Auditoriet får väl bedöma hur det blev.