Partiet lämnar mig

De sista veckorna har jag börjat fundera på om inte partiet har lämnat mig utan att jag har fattat det.

Det är framförallt två händelser som gett mig riktiga aha-upplevelser som fyllt på frågetecknen.

DEN FÖRSTA AHA-UPPLEVELSEN var en artikel i Flamman, ett helt uppslag om Vänsterpartiets utomparlamentariska arbete. Det faktum att vare sig begreppet arbetsplatsarbete eller organiserat arbetsplatsarbete fanns med i partisekreteraren Aron Etzlers tankar om partiets utomparlamentariska arbete gjorde mig mycket fundersam, ja riktigt bekymrad. Jag tvivlar på att karln är socialist, jag tror att han allena är partist.

Etzler fick mig att tänka på slutorden i Karl Marx tal till första internationalens generalråd 1864, ett tal som blev boken Lön, pris och profit. Hela talet handlar om nödvändigheten av en ständig facklig lönekamp för att arbetsklassen ska kunna erövra mer av det förädlingsvärde som arbetet ger. Men han varnade i de avslutande orden för att fackföreningarna bara skulle

”… inskränka sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar istället för att samtidigt söka en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. förändra detta system och använda sina organiserade krafter som slutgiltigt avskaffa lönesystemet.” 

Lön, pris och profit, Arbetarkultur (1971) sid. 81

Jag menar att Aron Etzlers trappspring endast leder till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar. Att bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det tjyvsamhälle vi lever i, det kväver det organiserade arbetsplatsarbete som tyvärr inte verkar finnas i partisekreterarens ordförråd. 

  

DEN ANDRA AHA-UPPLEVELSEN fick jag denna vecka. Det kom inte ett självklart Javisst! när jag ville ha besked från lokalorganisationens styrelse ifall V i Skellefteå finansierade resersättning till den regionala fackliga V- konferens som genomförs i Umeå i morgon.

Bägge dessa händelser får mig att undra: vad är detta för parti? Har partiet lämnat det jag står för utan att jag upptäckt det?

I samband med att jag skrev några bloggrader om att arbetsplatsarbete inte fanns med i partisekreterarens vokabulär om utomparlamentariskt arbete skrev partivännen Hans Arvidsson på Facebook:

Håller med om kritiken. En tänkbar orsak är att många tror att arbetsplatsarbetet är detsamma som fackligt arbete. Så är ju inte fallet. Fackligt arbete är en del av det arbetsplatsarbete som måste bedrivas. Men arbetsplatsarbete består i att man tar olika tillfällen i akt för att föra fram partiets politik och ställningstaganden i en massa olika frågor. Och Sven "Lasse" Linderoth sa en gång; ’Ingen fråga är så liten att det inte går att göra politik av den.’ Politisk insikt och medvetenhet uppstår på de märkligaste sätt.

Desto mer jag tänker på Hans rader desto mer inser jag att han har nästan rätt och att moraset har gått så långt att inte ens de som sitter i partiledningen har koll på skillnaden mellan fackligt arbete och arbetsplatsarbete.

Jag skriver att Hans har nästan rätt därför att begreppet partiets politik och ställningstaganden smakar lite sekterism i min mun. Men inte bara det. 

När jag tänker tillbaka på mitt drygt 30-åriga facklig-politiska arbetsplatsarbete ser jag min fackliga kulturkamp som det viktigaste socialistiska arbetsplatsarbetet. Ty enligt min mening är det endast erövringen av de kulturella uttrycksmedlen som ger det självförtroende som krävs för att vi ska tro oss om att bygga det klasslösa samhället, ett samhälle som kännetecknas av – som Marx och Engels skriver i manifestet – ”en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”  

Är Vänsterpartiet ett verktyg i kampen för det samhället? Det spörsmålet får jag fortsätta brottas med.