Liten skärv till Vänsterpartiet

Endast en liten skärv av S-sympatisörerna verkar se Vänsterpartiet som ett alternativ när Socialdemokraterna sjunker i opinionen.

Jag har sökt förklaringen hos de s.k. vänsterbloggare som drev Det är Ohlys fel-kampanjen. Men hos dessa bloggare har jag inte hittat någon analytisk förklaring till varför vi inte ökar mer trots att Lasse Ohly redan i somras meddelade att han avgår som partiordförande.

Jag som sedan mitten av 1990-talet och under hela första årtiondet i 2000-talet årligen varit ute på studieuppsökeri på Metall/IF Metallarbetsplatser i Norra Västerbotten tyckte att det vare sig var konstigt att Alliansregeringen satt kvar eller att Vänsterpartiet inte ökade i valet 2010.

Frågan är: hur länge kommer det att dröja innan majoriteten i Vänsterpartiet upptäcker att det skett en djävulsk värderingsförskjutning i det svenska samhället och inser att det krävs ett organiserat arbetsplatsarbete för att trycka tillbaka dessa högervärderingar?


Lars Thalén skriver i antologin Makten över opinionen att det bara finns två vägar för facket och andra folkrörelser att återta förlorad mark i kampen om hur människor tänker:

• Återgå till den ursprungliga verksamhetsidén, d.v.s. var mer av en rörelse bland folket och medlemmarna och mindre av institution. Det enskilda samtalet förblir oöverträffat som påverkansmedel. Det slår i regel ut masskommunikationen.
• Komplettera detta med att fungera i medierna på mediernas villkor…

JAG VET INTE om Fredrich Engels redan 1890 hade börjat skönja att arbetarrörelsen var på väg att bli en institution när han i förord till en tysk och en polsk upplaga av manifestet skriver:

För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå genom föreningen av aktion och diskussion.

DET JAG VET är att såväl Lars Thalén som Fredrich Engels sitter inne med lösningen. Utan ett organiserat arbetsplatsarbete blir partistyrelsens LO-ambition i kongressens Strategidokument en utopi, ambitionen som lyder:

Ökad andel förtroendevalda från LO-yrken och med invandrarbakgrund, och ökat stöd från LO-medlemmar i valet 2014.

Tyvärr är ett organiserat arbetsplatsarbete även främmande i Vänsterpartiets framtidskommissions slutrapport.

Och programmatiskt dillar vi om att bygga det klasslösa samhället!?