26 januari 2010

Skolpolitisk entusiasm dränks i tvivel

Se till att detta program kommer i händerna på de som vill han en skola att där alla elever oberoende av klass, etnicitet eller kön får möjlighet att tillägna sig för att bli för att kunna bli en aktiv, kritisk och skapande samhällsmedborgare.
Det var min första reflektion när jag före jul snabbläste förslaget till Vänsterpartiets nya utbildningspolitiska program.

Efter att ha skrivit de fyra bloggarna (1, 2, 3, 4) om min sorti från alla fackliga avdelningsuppdrag och efter att ha fräschat upp min webbsida tog jag itu med att läsa programmet grundligare. Jag tycker fortfarande programmet är bra. Trots det. Desto mer jag läser desto mer dränks min entusiasm i tvivel.

Mitt tvivel bottnar i att jag inte, likt programförfattarna, har samma tilltro till att den parlamentariska demokratin – isolerad från klasskampen på arbetsplatserna, gator och torg – förmår skapa en skola som inte bara producerar den arbetskraft som den politiska ekonomin beställt.

18 januari 2010

Försvarsfrågan avbockad

"Dessutom kan listan göras lång på frågor där de rödgröna fortfarande ligger långt ifrån varandra: skatterna, familjepolitiken, försvaret, tandvården, studiemedlen samt inställningen till privat kontra offentlig verksamhet", skriver Norrans ledarsida idag.

I och med dagens presentation av de rödgrönas försvarspolitik har en av frågorna på ledarskribentens lista blivit avprickad.

Då var det bara fem frågor på Norrans "långa" lista kvar.

4 januari 2010

Och så lite självkritik

Den som läst tidigare bloggar om min avgång från alla uppdrag på avdelningsnivå i IF Metall kanske börjar misstänka att skribenten inte verkar ha några insikter om egna brister och tillkortakommanden. Det har jag. Och om min hustru skulle få frågan skulle hon säkert kunna rada upp dem alla.

Jag kommer inte att avslöja dem alla, utan bara ett tillkortakommande.

En av mina brister är att jag ibland är alltför okritisk och fattar beslut på för lösa grunder. Ett sådant exempel var när jag inte i januari förra året inte tillräckligt ifrågasatte att avdelningen skulle tillfråga förbundsstyrelsen om att få ersätta en ombudsman, som skulle flytta från Skellefteå i juni, med anställning av en ny ombudsman.

Så här i efterhand grämer jag mig för att jag inte mer verkade för att vi först noggrant hade analyserat den kapitalistiska krisens verksamhets- och ekonomiska konsekvenser för avdelningen före vi tog något definitivt beslut om anställning.

Men det är ju lätt att vara efterklok. Men om jag hade varit mer kritisk hade jag kanske sluppit sitta och skära ner på kostnaderna för beslutsorgan för att kunna betala ombudsmannalönerna.

Andra får avslöja mina tillkortakommanden. Jag tänker inte avslöja fler.
Jag tror att jag med skrivandet kunnat bearbeta avdelningsavslutet så att jag inte slutar som den bittre gubbdjävel jag skriver om här. Jag kan därför avsluta den här serien artiklar och gå vidare.


Tynger mest
Att lämna rollen som avdelningens kulturansvarige tynger mest. Jag är en – av alltför få förtroendevalda inom arbetarrörelsen – som äger insikt om att utan att vi jobbar för att minska kulturklyftorna så förblir rättvisa en utopi. Rättvisa får vi inte utan den måste vi erövra.

Rättvisan är subjektiv. Det som är rättvist för dig är inte rättvist för andra. Och för att din syn på rättvisa ska finnas med i diskussionerna om vad som är rättvisa måste du äga kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta din verklighet, dina tankar och dina idéer i alla situationer som behovet kan uppstå.
Ingen ställföreträdande kan göra detta lika bra som du. Därför blir det heller ingen framgångsrik klasskamp utan facklig politisk kulturkamp.

Artiklarna i denna bloggserie har varit:

· Nu får det vara nog

· Sosseriet står mig upp i halsen

· Även tigandet är ett beslut

· Och så lite självkritik

Min sista ”Viljan” ­– politiska kommittén vann hör nog också till denna bloggserie.

3 januari 2010

Även tigandet är ett beslut

Att i en demokratifråga bli mästrad och hånad av en styrelseledamot som vid avdelningens senaste kongressombudsval agerade på ett sätt som åskådliggjorde att han hade mycket att lära på området demokratisk handlingskraft, det var nästan för mycket.

För mycket, särskilt när såväl mötesordföranden som resten av styrelsen tillåter detta ske. Hade vi varit närmare Skellefteå, och inte som nu i Storforsen, då hade jag nog lämnat tillställningen.

Som mötesordförande må jag tycka att en ledamot är jobbig och en petimäter. Men jag skulle i mötesordföranderollen aldrig tillåta påhopp på en som ifrågasätter beslutsordningar.

En mötesdeltagare må tycka att beslutet blev korkat men mötesdeltagaren ska aldrig, aldrig gå från mötet med känslan att beslutet blev korkat därför att det inte gick demokratiskt tillväga.

Vid det aktuella tvådagarsmötet i Storforsen haglade många fler beskyllningar än detta, beskyllningar som genom tigandet ändå blev till beslut.

När jag t.ex. undrade varför förslaget till svar på klubbordförandebrevet, som jag skrev om i förra bloggen, fanns med på dagordningen tyckte en styrelseledamot att jag mobbade hela styrelsen. En ombudsman fyllde på med att säga att ingen vågade skriva ett svar av rädsla för att jag skulle ha synpunkter på innehållet.

Och övriga styrelseledamöter teg, teg trots att det sista påståendet faller på sin egen orimlighet. Hade det förhållit sig som ombudsmannen beskrev borde VU – istället för att göra en långbänk av ett enkelt brevsvar – ha kommunicerat svaret med mig, redaktör'n för Viljan, och sedan svarat brevskrivaren. Ett sakligt och enkelt svar levererade jag prov på i gårdagens blogg.

Styrelseledamotens beskyllning är för mig svårare att bära, även om det för mig ter sig osannolikt att en enda person kan tillåtas mobba 13 personer. Men då jag fått lära mig att det är den som upplever sig som mobbingoffer ska tas på allvar får jag väl böja mig för att det gäller även i detta fall.
Då ledamoten gjorde sig till tolk för hela styrelsen och resten av styrelsen teg, då innebär det att de genom sitt tigande bekräftade ledamoten.

Innan vi åkte hem blev jag också, av en ombudsman, beskylld för att vara orsak till att vi inte hunnit göra färdig såväl budget som verksamhetsplan. Styrelsen teg. Alla i verkställande utskottet teg trots att de, enligt min mening, borde ta på sig den största skulden för den absurda styrelsebehandlingen av verksamhetsplan och budget för 2010.


Justerat tigande…
Som mångårig mötessekreterare har jag ett otal gånger funderat på ifall det inte finns ett sätt att protokollföra tigandet. Tigandet är ju – trots att det inte är protokollfört – ändå ett beslut. Det har jag inte minst visat här ovan.

Idag har det gått nästan fyra månader sedan Storforsenmötet. Tigandet består. Jag tycker därför att tigandets icke protokollförda protokoll borde anses vara justerat.

Mitt beslut att lämna alla avdelningsuppdrag känns idag mycket mer motiverat än före jag började skriva på de fyra avgångsbloggarna.


… gäller inte alla
Vid ett styrelsemöte den 1 oktober sade jag att jag vid representantskapsmötet den 21 oktober endast skulle lyfta en av de reservationer som jag hade vid Storforsenmötet.

Det var mitt förslag om att minska antalet ledamöter i styrelsen för att istället kunna behålla ett halvdagsmöte för avdelningens högsta beslutande organ, representantskapet. Mitt förlag gick ut på att minska styrelsen från elva ordinarie och tre ersättare till sju ordinarie ledamöter plus två ersättare.

För att på representantskapsmötet slippa en diskussion mellan styrelsens ledamöter om styrelsens storlek föreslog jag, att jag direkt efter styrelsens föredragandes inlägg skulle presentera mitt förslag. Därefter skulle representantskapet i grupper diskutera för- och nackdelar med förslagen.

Styrelsen teg. Och då drog jag slutsatsen tigandets protokoll var justerat och att frågan skulle behandlas enligt mitt förslag.
Jag blev därför mycket förvånad när tre styrelseledamöter, inklusive styrelsens föredragande, begär ordet efter att jag har presenterat mitt förslag och argumenterar för att styrelsens storlek inte skulle ändras.

Den läsare som orkat läsa hit förstår säkert att det blir ohållbart att som styrelseledamot tvingas yrka på och kanske votera om att vi ska uppträda ärligt mot varandra trots att vi har olika åsikter i sak.

2 januari 2010

Sosseriet står mig upp i halsen

Våren 1990 fick jag dåvarande Metalls stipendium för att gå Information och media på Brunnsvik 1990/91. Det var då också tänkt att jag skulle göra utbildningens 18 veckors praktik våren 1991 på förbundskontoret i Stockholm. Eftersom det var klart funderade jag inte så mycket över vårens praktik under hösten.

I slutet av oktober ringer jag ändå förbudet för att kolla om det är klart.
– Kan du ringa upp mig om en halvtimma, sade dåvarande förbundsfunktionären Sivert Vikman.

Så gjorde jag.

– Anledningen till att jag ville att du skulle ringa senare var att jag ville tänka över om jag skulle säga sanningen till dig. Det tänker jag göra. Tyvärr kan du inte göra din praktik här och du förstår kanske varför, sade Sivert.

Alla inblandade visste om att jag var vänsterpartist, så det kunde inte vara det. Det enda som hade hänt mellan tiden för beviljandet av stipendiet och till oktober månad det var att jag kom in i Vänsterpartiets partistyrelse vid kongressen i maj 1990.

Istället för praktik på Metalls förbundskontor blev det praktik på Flamman under 18 veckor våren 1991.


Hade frågan om praktikplats kommit några år senare tror jag inte det hade varit några problem.

Med Göran Johnssons ordförandeskap för Metall (1993-2005) följde också en ny syn på det fackliga ledarskapet.

Den fackliga ledarutbildningen syftade till att vi skulle bli mer lyhörda och inte bara överta och lösa medlemmarnas problem. Vi skulle istället, så långt som möjligt, försöka lösa problemen tillsammans med medlemmarna.

Med den nya synen på det fackliga ledarskapet följde också en mer tillåtande attityd till att man nödvändigtvis inte behövde vara socialdemokrat för att vara en bra facklig ledare.

Även under denna korta period fanns kongressbeslut om facklig politisk samverkan med Socialdemokraterna.
Att tydliggöra de för förbundet viktiga politiska frågorna och att få våra medlemmar att ta ställning och rösta vid val var ändå det primära, som jag upplevde det. Det fanns också en tilltro till att medlemmarna, ifall de gick och röstade, röstade rätt, d.v.s. rött.

Med sammanslagningen mellan Metall och Industrifacket 2006 och den nye ordföranden, Stefan Löfven, följde en återgång till förhållningssättet att Partiet – d.v.s. att Socialdemokraterna – är allt, målet intet.


Demokratin viktigare än sosseriet…
Med semesterbrevet som jag skrev om i gårdagens blogg följde också en kopia på ett e-brev som skrivits av en klubbordförande, f.d. styrelseledamot och ledamot i IF Metallavdelningens politiska kommitté. Brevet är adresserat till IF Metall Norra Västerbottens ombudsmän.

Klubbordföranden upprörs i brevet över att det i den då nyss utgivna Viljan inte finns en enda rad som uppmanar avdelningens medlemmar att kryssa Umeåbon Per-Erik Johansson (S) i EU-valet.

”Nu vet jag att det är svårt att få in politik i tidningen. Men det finns en intervju med en vänsterpartist på mittsidan, och på hemsidan fanns det en bild och skrift av och om Lars Ohly Vänsterpartiet”, skriver klubbordföranden i brevet.

Istället för att avdelningens verkställande utskott (VU), som tillsammans med redaktören (jag) varit redaktionskommitté för tidningen, besvarar e-brevet direkt hamnar brevsvaret i en långbänk som varar långt in i september. Ett korrekt brevsvar hade kunnat lyda som följer:

Redaktionskommittén var enig om att det viktigaste var att våra medlemmar tog ställning till och deltog i EU-valet.

Då Jonas Sjöstedt inte kandiderade till EU-parlamentet men hade erfarenhet av att sitta i parlamentet skulle en intervju med honom fungera bra. Vi var övertygade om att Jonas Sjöstedt kunde motivera varför det var viktigt för våra medlemmar att ta ställning till EU-frågorna och delta i EU-parlamentsvalet.

Då vare sig representantskap eller styrelsen beslutat om någon personvalskampanj i avdelningens namn ser vi det som uteslutet att vi, redaktionskommittén för Viljan, skulle köra över demokratin och besluta om att använda tidningen i en personvalkampanj.

Att tidningens redaktör som också är ansvarig för vår webbsida nyttjar en partiledare på tillfälligt besök i Skellefteå till att göra reklam för Viljan, det ser vi bara positivt på.

Då i stort sett varje artikel som skrivs i avdelningstidningen handlar om politik delar vi inte din syn på att det skulle vara svårt att få in politik i tidningen.
Med vänlig hälsning
Verkställande utskottet för IF Metall Norra Västerbottens styrelse


… men inte för alla
IF Metall Norra Västerbottens politiska kommitté körde däremot över demokratin och lät trycka upp ett vykort som skickade ut till arbetsplatserna, ett vykort där IF Metall Norra Västerbottens logga användes i en personvalskampanj för Per-Erik Johansson (S).

Då det inte fanns några som helst beslut av vare sig den högsta beslutande nivån, representantskapet, eller styrelsen tog jag upp detta vid styrelsesammanträdet i slutet av maj 2009.

Döm om min förvåning när ett så enkelt ställningstagande som att ingen nivå i avdelningen kan köra över demokratin hamnar i långbänk med styrelsebordläggningar ända till i slutet av november när frågan avgörs. Hur vet jag inte? Jag var sjuk vid det styrelsesammanträdet.

Det märkliga är att många, ombudsmän och styrelseledamöter, ser ut som fågelholkar när man ifrågasätter sosseriet inom IF Metall.
Allt för många begriper inte hur det kan ifrågasättas att IF Metall Norra Västerbottens logga – utan att behöva fråga medlemmarna eller dess representanter – lånas ut till en megafon för det socialdemokratiska partiet. För mig är det en märklig syn på demokrati.
Sosseriet står mig upp i halsen!

Detta var den andra artikeln i en serie som handlar om varför jag fr.o.m. 1 januari valde att lämna IF Metall Norra Västerbottens styrelse och alla uppdrag på avdelningsnivå.

Morgondagens blogg handlar om tigandet och tigandets konsekvenser.

1 januari 2010

Nu får det vara nog

Vid en förhandling den 3 december meddelade jag divisions- och personalchefen att jag efter nyår skulle börja arbeta 70-75 procent på verkstaden.

I början av december hade jag definitivt bestämt mig för att lämna samtliga fackliga uppdrag på avdelningsnivå. Jag hade då kommit till insikt om att hela styrelsen handlar i enlighet med den ledamot som på tvådagarsmötet i Storforsen, 9-10 september, myndigt deklamerade att vi bara skulle se framåt, inte bakåt.
Den framtid som formas utan erfarenhet från historien blir, som jag ser det, inte något bra samhälle att leva i för våra medlemmar.

Jag lämnar alltså fr.o.m. första januari samtliga uppdrag jag har på avdelningsnivå och tackar för den tid som varit.
Det jag sade på Storforsenmötet var m.a.o. inget hot utan en upplysning, alternativt ett löfte.

Orsaken till att jag nu kastar in handduken är historia, ett ämne som avdelningsstyrelsen tyvärr skyr. Därför väljer jag att, fr.o.m. 1 januari 2010, ge offentlighet åt den berättelsen via några artiklar på min blogg.

Ovanstående text skickade jag i onsdags med ett e-brev till mina före detta styrelsekamrater och ombudsmännen för IF Metall Norra Västerbotten.

När jag i texten talar om
avdelningsstyrelsen så ska ordföranden exkluderas. Hon har varit sjukskriven hela verksamhetsåret 2009 och har därför inte varit med i styrelsearbetet.


Semesterbrevet
I ett brev, som kom strax före semestern 2009 till ansvariga för kommittéer och verksamhetsområden i avdelningen, skriver verkställande utskottet (VU):


Hej Kamrater.
Vi står inför ett mycket besvärligt verksamhetsår, då ekonomin riskerar att kraftigt försämras. Därför har verkställande utskottet bestämt att hantera frågan på ett helt nytt sätt inför verksamhetsplaneringen.

Samtliga ansvariga får tillsammans uppdraget att i sina respektive kommittéer inför styrelsemötet 17:e augusti komma med ett utkast till budget och verksamhetsplanering för 2010.

Vi uppmanar samtliga att försöka glömma tidigare års planering och försöka arbeta med en kraftig prioriteringsordning inför 2010.

Det är ett brev som gjorde mig riktigt förbannad. Bl.a. därför att styrelsen aldrig delegerat till VU att bestämma hur verksamhetsplaneringen för nästkommande år ska gå till.
Det andra som gör mig förbannad är synen på verksamhetsplaner som kommer till uttryck i det sista stycket.


Det sista stycket i VU-brevet kan för mig förklara varför inte VU sett till att styrelsen behandlat uppföljning av 2009 års
verksamhetsplan och budget i enlighet med representantskapets beslut.

Det andra stycket i VU-brevet gör mig inte förbannad förrän den 17 augusti då det visar sig att VU inte förberett sig för en diskussion om verksamhetsplan och budget för 2010.

Istället blir den mest omfattande, den mest tidskrävande, punkten att diskutera innehållet i en välkomstbroschyr som jag gjort och som ska gå till nya medlemmar. Sexton (16) personer sitter m.a.o. och diskuterar innehållet i en broschyr. För mig är detta en absurt galen prioritering.


När vi så kommer till planeringskonferens- och styrelsemötesdagarna i Storforsen är jag minst sagt upprörd. Det underlagsmaterial som VU skickat ut inför Storforsenmötet har ytterligare förstärkt mig i min uppfattning att vi inte diskuterar de viktigaste frågorna.


Att en organisation med övertygelsen att den framtid de vill ha bara kan köpas för pengar börjar med att räkna på hur mycket de kan köpa för de pengar de har, det har jag full förståelse för.


Men att en organisation som påstår sig vara idéburen struntar i verksamhetsdiskussionerna till dess inkomsterna är fördelade till respektive verksamhet, det har jag däremot ingen förståelse för.


Det är tyvärr så IF Metall Norra Västerbottens styrelse har hanterat verksamhetsplans- och budgetdiskussionerna för 2010.


Temporärt hade jag kunnat leva med att inkomstraset – cirka två miljoner kronor p.g.a. arbetslösheten – blockerade våra, förhoppningsvis, idéburna hjärnor. Jag var ganska övertygad om att vi skulle nyktrat till vid en kritisk granskande uppföljning av vårt verksamhetsplans- och budgetarbete under 2010.

Att en sådan uppföljning inte skulle komma till stånd blev jag varse när en styrelseledamot begärde ordet och myndigt deklamerade att vi bara skulle se framåt, inte bakåt.

Jag menar att den som tiger samtycker. Och då ingen av de övriga styrelseledamöterna protesterade mot denna ståndpunkt tog det som intäkt att styrelsens majoritet ansåg att vi skulle gå historielösa in i framtiden.

Ingen i styrelsen har efter den 10 september visat att de tänker ompröva den ståndpunkt de genom sitt tigande intog i september förra året.

Det fälldes en del hårda ord vid det aktuella Storforsenmötet. Den som inte var med kan nog få uppfattningen att det var ett stormigt möte, en del av deltagarna vill nog hålla med. Jag skulle vilja beteckna Storforsenmötet som ett möte där det rådde en lätt bris i rummet.

Ty trots att det fälldes en del hårda ord så kännetecknades mötet av mycket tigande, ett tigande som jag tolkade som ett samtyckande till en del närvarandes hårda ord.


”Den som tiger samtycker”, en blogg som handlar om tigandets konsekvenser.
Den bloggen publicerar jag i övermorgon.
I morgon publicerar jag bloggen "Sosseriet står mig upp i halsen".