Inte svälja förtretens konsekvens

Varje gång jag läser min favoritpoet Claes Anderssons dikter förbannar jag att jag inte stod ut ett tag till. Förmodligen kommer jag därför inte få möjligheten att genomföra det Claes Anderssonarrangemang som jag drömt om sedan 1990-talets mitt.

När jag den senaste månaden läst Claes senaste diktsamling, Mörkrets klarhet, har jag många gånger tänkt: jäklar, skulle jag ha stått ut med provokationerna och inte lämnat mina fackliga avdelningsuppdrag 31 december 2009, ett uppbrott som jag skrev om i fem bloggar (1, 2, 3, 4, 5)?
Efter många av dikterna i Mörkrets klarhet har jag funderat: hade jag fått möjligheten att arrangera programmet Den poetiske pianisten i Skellefteås Anderstorpsaula om jag svalt förtreten?

Min poäng med att IF Metall Norra Västerbotten skulle vara huvudarrangör för Den poetiske pianisten var tre. För det första skulle vårt publikarbete på arbetsplatserna leda till att arbetarklassens andel av den publiken skulle öka avsevärt. För det andra skulle fler IF Metallkamrater få möjlighet att upptäcka att Claes har mycket att säga oss och för det tredje skulle avdelningen få stå för en eventuell, men icke trolig, ekonomisk förlust.

Frågorna kommer jag inte att få svar på. Därför får en sjå sig till nästa diktsamling från Claes Andersson. I väntan på den får jag läsa favoriterna i Det som blev ord i mig.