När jag 1976 tackade nej till att bli medlem i SAP var det med två motiveringar. Dels ansåg jag mig vara socialist och dels ansåg jag att Socialdemokraterna hade blivit ett självändamål.
När jag idag tar del av eftervalsdebatten i Vänsterparitet anno 2010/2011 upplever jag att även V har blivit ett självändamål som lämnat ambitionen att vara ett medel, ett verkstyg med vilket vi ska nå målen.
I senaste Flamman är det t.ex. ytterligare tre debattörer som individualiserar och ger Lars Ohly hela skulden till vänsters debacle vid valet 2010 två val tidigare. Likt övriga med individförklaringsmodellen gör de en ställ-inte-upp-nominering av Lars Ohly till partiledare. Det är en helt ny företeelse inom svensk arbetarrörelse.
När jag läste Lars Norénintervjun i Dagens Industri förbannade jag en sak och bergtogs sedan av två undringar. Det jag förbannade var att Norén inte fick möjlighet till mer utveckling av hans åsikt om valrörelsen visavi Lars Ohly.
Om dramatikern fått utveckla sitt påstående om valrörelsen kanske han hade gett svar på mina två undringar: har Lars Norén mer insikt om vilka värderingsförskjutningar som skett i svenska folkets hjärnor de senaste 20 åren än många vänsterpartister som varit verksamma under samma tid? Har Norén mer kunskaper om vad som hänt med vårt intellekt de senaste 20 åren än alla partister som med näsorna borrade i kommunala handlingar eller övriga parlamentariska papper bildat sig en uppfattning om den s.k. verkligheten?
Jag förstår fortfarande inte hur de tänker, de som på allvar trodde att Vänsterpartiet skulle växa i ett rödgrönt samarbete?
När jag på V-kongressen i maj 2010 röstade för ett rödgrönt samarbete så gjorde jag det med förvissningen att partiet i bästa fall skulle gå skadeslös ur samarbetet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar