Föga inspirerande valrörelse

Det känns föga inspirerande att slita i en valrörelse för att fler röstar för en vänsterpolitik då väljarna vare sig får mer eller mindre vänsterpolitik oavsett om Vänsterpartiet får sex eller 30 procent i valet nästa år.

Det är, som jag ser det, konsekvenserna av Lars Ohlys uttalande om en gemensam valplattform i SvD i kväll. Sökte på Vänsterpartiets webbsida efter en text som dementerade min tolkning av artikeln. Tyvärr fanns inget som avfärdade SvD-artikeln som en tidningsanka.

En borgerlig politik är borgerlig oavsett hur många vänsterpartister som administrerar en sådan politik. Om valresultatet bara ska användas för att bestämma fördelningen av ministerposter då nöjer jag mig nog med att endast gå och rösta för en rödgrön förutbestämd politik.

Med huvudet i sanden

Nyss hemkommen från Palestina träffar jag många som frågar om det varit en trevlig resa. Många som ställer frågan har egentligen bara tid att höra att det varit en trevlig resa. De har inte tid att lyssna till min kluvenhet till frågeställningen.

Visst har det varit trevligt att träffa alla gamla vänner och att få mer kunskaper om den Palestinska Salfeetdistriktet där vi, LO i Skellefteå, jobbar idag.

Å andra sidan. När man åser den förnedring det palestinska folket utsätts för och att det ekonomiskt bara blir värre och värre för palestinierna då blir inte resan lika trevlig.

Frågan är: hur länge ska det palestinska folket få lida för att min föräldrageneration och deras föräldrar stoppade huvudet i sanden 1933-1943 för att slippa se det nazistiska Tysklands behandling av judar i Tyskland och i de ockuperade länderna?

Vår generation kan inte komma undan med att hävda vi inget visste. Det är ju bara att gå till denna FN-sida så hittar vi rapporter som berättar om det israeliska murbygget inne på palestinsk mark. Det är bara att gå till denna israeliska organisations webbsida, en sida som berättar om sina landsmäns förbrytelse mot de mänskliga rättigheterna på ockuperad mark.

Dagliga berättelser om förnedringen och förbrytelser hittar vi framförallt i Haaretz och i Aljazeera.

Är Jan Björklund sjuk?

Sitter i Jerusalem och läser igenom tidningarna från Sverige och konstaterar att skolministern måste vara sjuk eller bortrest. Någon annan slutsats finns inte att dra då han ännu inte hoppat på detta tåg.

Indoktrinieringen

Publicerar den krönika som är publicerad i IF Metall Norra Västerbottens tidning Viljan, en tidning som detta nummer handlar om socialförsäkringenens finansiering.

Pappa! Kan du förhöra mig på läxan? frågade min nu 24-åriga dotter en kväll när hon gick i grundskolans årskurs nio.
Ja, svarade jag och började skumma bokens text.
Läxan, det var samhällskunskap och den handlade om det jag kallar för socialförsäkringsavgifter. Och det är samma avgifter som på mitt lönebesked kallas för arbetsgivaravgifter.
Efter att ha skummat texten en stund sa jag att jag ville läsa hela texten innan jag förhörde henne på läxan. Anledningen till att jag ville läsa texten var att jag reagerade över det borgerliga dravel som skolan, inom ramen för sin objektivitet, skulle indoktrinera min dotter med.

För mig är det självklart. Oavsett om vi kallar det arbetsgivar- eller socialförsäkringsavgifter så är det löneutrymme som vi avstått. Hade vi inte gjort det hade slantarna funnits på lönekontot för att vi själva skulle kunna köpa en försäkring som gav någon slags försörjning om vi blev sjuka, arbetsskadade och gamla, eller på något sätt inte kunde försörja oss genom lönearbete.
Som tur var drev arbetarrörelsens pionjärer det politiska kravet att den svenska socialförsäkringen skulle vara offentlig. De begrep att en offentlig socialförsäkring inte bara skulle garantera alla en trygghet om de blev arbetsoförmögna. De begrep också att en offentlig socialförsäkring skulle bli billigare än ett privat försäkringsalternativ.
Den historien berättade jag för min dotter efter läxförhöret.

Jag har blivit beskylld för att indoktrinera mina barn och det har jag gjort. Ty om inte jag gör det, då kommer bara andra att göra det. Inte minst berättelsen ovan visar det. Nedan hittar Du ytterligare ett exempel på min indoktrinering av barn.

Skolan förmedlar, enligt min mening, en borgerlig historiesyn. Sveriges historia skildras ur ett över- eller på sin höjd ett medelklassperspektiv.
För att motverka den berättelsen har jag tillsammans med mina två barn läst och diskuterat innehållet i Sven Wernströms Trälserie, en serie böcker som berättar Sveriges historia ur ett trälperspektiv, från 1000-talet till 1970-talet.
Min snart 30-åriga dotter har sedan dess köpt hela Trälserien. Till min glädje såg jag att hon packat ner Wernströms böcker i de lådor som ska till Grekland där hon nu bor med man och två barn. Förhoppningsvis kommer mina Greklandsfödda barnbarn att få sitt svenska kulturarv kryddat med en berättelse om Sveriges historia ur Wernströms trälperspektiv. Det är ett perspektiv som inte är så borgerligt att det kan uppnå kriterierna för att bli klassat som objektivt.

Ytterligare en vinkel visavi begreppet objektivitet fick jag från författaren Henning Mankell vid ett middagsbord i april 1999. Jag såg att det blixtrade till i ögonen innan han bland annat sa.
– Att vara objektiv är att vara likgiltig. Vuxna människors ansvar är att ta ställning till livets frågor och förmedla dessa ställningstaganden.