4 januari 2010

Och så lite självkritik

Den som läst tidigare bloggar om min avgång från alla uppdrag på avdelningsnivå i IF Metall kanske börjar misstänka att skribenten inte verkar ha några insikter om egna brister och tillkortakommanden. Det har jag. Och om min hustru skulle få frågan skulle hon säkert kunna rada upp dem alla.

Jag kommer inte att avslöja dem alla, utan bara ett tillkortakommande.

En av mina brister är att jag ibland är alltför okritisk och fattar beslut på för lösa grunder. Ett sådant exempel var när jag inte i januari förra året inte tillräckligt ifrågasatte att avdelningen skulle tillfråga förbundsstyrelsen om att få ersätta en ombudsman, som skulle flytta från Skellefteå i juni, med anställning av en ny ombudsman.

Så här i efterhand grämer jag mig för att jag inte mer verkade för att vi först noggrant hade analyserat den kapitalistiska krisens verksamhets- och ekonomiska konsekvenser för avdelningen före vi tog något definitivt beslut om anställning.

Men det är ju lätt att vara efterklok. Men om jag hade varit mer kritisk hade jag kanske sluppit sitta och skära ner på kostnaderna för beslutsorgan för att kunna betala ombudsmannalönerna.

Andra får avslöja mina tillkortakommanden. Jag tänker inte avslöja fler.
Jag tror att jag med skrivandet kunnat bearbeta avdelningsavslutet så att jag inte slutar som den bittre gubbdjävel jag skriver om här. Jag kan därför avsluta den här serien artiklar och gå vidare.


Tynger mest
Att lämna rollen som avdelningens kulturansvarige tynger mest. Jag är en – av alltför få förtroendevalda inom arbetarrörelsen – som äger insikt om att utan att vi jobbar för att minska kulturklyftorna så förblir rättvisa en utopi. Rättvisa får vi inte utan den måste vi erövra.

Rättvisan är subjektiv. Det som är rättvist för dig är inte rättvist för andra. Och för att din syn på rättvisa ska finnas med i diskussionerna om vad som är rättvisa måste du äga kulturella uttrycksmedel att förmå gestalta din verklighet, dina tankar och dina idéer i alla situationer som behovet kan uppstå.
Ingen ställföreträdande kan göra detta lika bra som du. Därför blir det heller ingen framgångsrik klasskamp utan facklig politisk kulturkamp.

Artiklarna i denna bloggserie har varit:

· Nu får det vara nog

· Sosseriet står mig upp i halsen

· Även tigandet är ett beslut

· Och så lite självkritik

Min sista ”Viljan” ­– politiska kommittén vann hör nog också till denna bloggserie.

11 kommentarer:

L-E sa...

Jag har läst igenom de blogginlägg som du skrivit de senaste dagarna gällande ditt beslut att avgå från uppdrag på avdelningsnivå i IF Metall.
Först vill jag tacka dig för de personliga förklaringar till ditt beslut som du valt att delge oss läsare.
En och annan initierad styrelsemedlem kanske fattar vad som hänt men för mig som enbart medlem i facket fattas många pusselbitar för att klargöra händelseutvecklingen.
Tack i alla fall för dina inlägg.

christina garbergs-gunn sa...

Hej Kjell, håller med om att den kulturella kampen behövs. Synd att du lämnar alla fackliga uppdrag men jag hoppas att såväl du som jag ses framöver, på barrikaderna, på Brunnsvik där vi nu när LO lämnat sitt huvudmannskap ska satsa fullt ut på kultur och humanism. Bl a hoppas vi kunna bygga ett starkare kulturcentrum. Välkommen! / cgg www.brunnsvik.se

Kjell Hanseklint sa...

Jag lämnar bara uppdragen på avdelningsnivå och är fortfarande med på barrikaderna. Så, vi ses på dem!

L-E sa...

Det är intressanta och viktiga ämnen som ni,Kjell Hanseklint och Christina Garbergs-Gunn,tar upp när ni berör vikten av att som människa kunna ta del av kuklturella aktiviteter.
Jag är själv väldigt intresserad av tex musik och litteratur.
Det jag dock ville påpeka är att som facklig medlem så hoppas jag att andra frågor,tex arbetarskydd,prioriteras högre än kulturfrågor av mitt facks förtroendevalda.

Kjell Hanseklint sa...

Finns det någon motsättning?

L-E sa...

Nån motsättning finns det inte förutom om fallet skulle vara att alltför mycket av fackligt arbete tenderar att ligga på kulturella frågor.
Kortfattat, fackets fokus bör inte ligga på kulturfrågorna enligt min uppfattning.

Kjell Hanseklint sa...

Den fackliga kampen fokuserar ju inte på kulturen, så vad är problemet?

Till skillnad från mig måste Du tro att det är möjligt att uppnå rättvisa utan facklig och politisk kulturkamp.
Skulle Du kunna beskriva hur det ska gå till istället för att diskutera det som inte är något problem?

L-E sa...

Till Kjell Hanseklint.
Du skriver:
"Den fackliga kampen fokuserar ju inte på kulturen, så vad är problemet?"
Problemet är om den fackliga kampen fokuserar alltför mycket på kulturen.

Skulle du personligen vilja att den fackliga kampen skulle fokuseras på kulturen?
Ibland kan jag få det intrycket.

Om du vill diskutera begreppet rättvisa som ett mål för facklig och politisk kulturkamp så får du vara vänlig och förtydliga vad du innefattar i det begreppet.
Vad är rättvisa för dig?

Kjell Hanseklint sa...

Om rättvisa skrev jag i den blogg som är föremål för denna diskussion. Du behöver bara läsa från mellanrubriken så ser du mitt perspektiv på möjligheten att realisera rättvisa.

Jag vet inte vilket fack du är med i? I IF Metall har jag svårt att se att kulturkampen skulle stå i fokus i det dagliga fackliga politiska arbetet.

L-E sa...

Ok,du menar alltså det här,jag upprepar det du skrev:
"Rättvisan är subjektiv. Det som är rättvist för dig är inte rättvist för andra."
Sen skriver du om vikten att äga kulturella uttrycksmedel med vilka en människa kan förmå gestalta sin verklighet, sina tankar och sina idéer i alla situationer där behovet kan uppstå.

Som avslutning skriver du:
"Ingen ställföreträdande kan göra detta lika bra som du."

Detta skulle alltså vara ditt perspektiv på begreppet rättvisa.
Nu undrar jag vad du i praktiken menar med all denna formuleringskonst.
(Då avser jag främst det där om kulturella uttrycksmedel,gestaltning av verklighet etc,dvs formuleringar som jag känner igen från dina tidigare inlägg.)

Det blir ju knepigt att enas om alla människor bara var och en för sig kämpar för sin egen rättvisa,eller hur?

Ang. vilket fack jag är medlem i så är det IF Metall,har jag inte redan skrivit det i ett tidigare kommentarsinlägg på din blogg?
Jag tror faktiskt det.
Du skriver sedan avslutningsvis:
"I IF Metall har jag svårt att se att kulturkampen skulle stå i fokus i det dagliga fackliga politiska arbetet."

Jag håller med om det och det bör också förbli på det sättet.

Håller du med?
Det är väl den mest intressanta frågan.
Trevlig helg! :)

Kjell Hanseklint sa...

Håller inte med eftersom mitt mål är att förändra det svenska tjyvsamhället i dess grundvalar:–)
Trevlig helg!