Skolpolitisk entusiasm dränks i tvivel

Se till att detta program kommer i händerna på de som vill han en skola att där alla elever oberoende av klass, etnicitet eller kön får möjlighet att tillägna sig för att bli för att kunna bli en aktiv, kritisk och skapande samhällsmedborgare.
Det var min första reflektion när jag före jul snabbläste förslaget till Vänsterpartiets nya utbildningspolitiska program.

Efter att ha skrivit de fyra bloggarna (1, 2, 3, 4) om min sorti från alla fackliga avdelningsuppdrag och efter att ha fräschat upp min webbsida tog jag itu med att läsa programmet grundligare. Jag tycker fortfarande programmet är bra. Trots det. Desto mer jag läser desto mer dränks min entusiasm i tvivel.

Mitt tvivel bottnar i att jag inte, likt programförfattarna, har samma tilltro till att den parlamentariska demokratin – isolerad från klasskampen på arbetsplatserna, gator och torg – förmår skapa en skola som inte bara producerar den arbetskraft som den politiska ekonomin beställt.