Två chocker skakade svetsmunstycket

Två gånger har skakade svetsmunstycket till denna vecka. Orsaken var att jag chockades av två nyheter som jag aldrig trott jag skulle få höra.

Den lilla och första chocken kom i tisdags när sjunde AP-fondens vd som krävde att pensionsavtalen på arbetsmarknaden görs om så att de passiva pensionsspararnas framtida pension säkras.
”Vi måste ha icke-väljar lösningar genom hela systemet som inte förutsätter stor aktivitet. Man ska kunna känna att: jag får en bra pension utan att vara aktiv i olika delar av systemet”, sade ap-fondens vd.
DN Debatt 1

Den stora chocken kom i onsdags och då skakade svetsmunstycket till så mycket att jag var tvungen slipa till svetsen av estetiska skäl. Ty aldrig hade jag trott att jag skulle få höra en av bourgeoisiens riktigt stora drängar, ekonomiprofessorn Lars Calmfors, vädja till regeringen att inte genomföra det femte jobbskatteavdraget innan de låtit analysera konsekvenserna av de stora klassklyftor som tidigare jobbskatteavdrag förorsakat.

Det finns hopp om mänskligheten när även en sådan bourgeoisiedräng börjar tycka att även de som inte har ett lönearbete ska ha ett människovärde. Åtminstone vill jag tolka det som att det var människovärdet som Calmfors ömmade för.
DN Debatt 2

Geografilärare eller revolutionär kommunist?

För drygt en månad sedan var jag i behov av att inhandla en ny reserakgel.

Expediten framhärdade att just denna var en bra rakgel för mig.

När jag så skulle inviga den vid landstingsfullmäktigedagarna i juni kom jag att läsa på tubens baksida och blev väldigt brydd.

Frågan är: ser jag verkligen ut som en geografilärare eller kan expediten ha tyckt att jag såg ut som en revolutionär kommunist?

V-kandidaters mediekunskaper

”Det finns bara två vägar … att återta förlorad mark i kampen om hur människor tänker:

• Återgå till den ursprungliga verksamhetsidén, dvs var mer av rörelse bland folket och medlemmarna och mindre av en institution. Det enskilda samtalet förblir oöverträffat som påverkansmedel. Det slår i regel ut masskommunikationen.
• Komplettera detta med att fungera i medierna på mediernas villkor – som de svenska arbetsgivarna gjort, som amerikanska presidenter gör och som aktivistgrupper av olika kulörer gör med stor framgång”

Så skriver Lars Thalén i antologin Makten över opinionen 1991.

Jag menar att Thaléns konstaterande gäller för Vänsterpartiet och andra arbetarrörelseorganisationer även 20 år senare. I denna blogg behandlar jag med medieperspektivet.

I min blogg i tisdags, när jag skrev om Vänsterpartiets dag i Almedalen, beskyllde jag Jonas Sjöstedt för att medvetet ha gripit möjligheten att media skulle fokusera på honom och partiledarfrågan istället för på de politiska sakfrågorna.

När jag dagen efter läste Jonas Sjöstedts blogg blev jag minst sagt förundrad.

”Gårdagen i Almedalen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt debattera på några seminarier, hinna tala med goda vänner och lyssna på Lasses tal (för övrigt var det riktigt bra) på kvällen. Så blev det inte riktigt. Redan på morgonen satte DN sin prägel på Vänsterpartiets dag med en artikel om ordförandefrågan. Därefter dök några journalister upp och frågade mig om jag kandiderar. Jag svarade som jag har gjort i några månader att jag kommer att göra det om det finns stöd för mig hos partiets lokala avdelningar. Till min förvåning blev det en nyhet nu. Tyvärr gjorde det att personfrågorna kom att prägla Vänsterpartiets dag i Almedalen. Men vissa saker styr man inte över”, skriver Jonas i ämnet.

Kan det verkligen vara möjligt att Jonas med sin erfarenhet och med anspråk på att bli partiledare för Vänsterpartiet är så okunnig om elementär mediedramaturgi som han gör gällande i sin blogg? Jag tvivlar.

Jag vill nog fortfarande hävda att Jonas medvetet hjälpte DN att lyckas göra sin vinkel till vinkeln i alla medier.

PS. Återkommer i en ny blogg om mer av en rörelse och mindre av en institution.

Sicken moras

”Med tanke på att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson båda har berättat att de ställer upp som partiledare, och att båda kan tänka sig ett delat ledarskap, så är frågan avgjord. Frågan är bara hur länge Ohly ska dra ut på det, för varje dag som går så skadar han bara partiet mer.”, skriver Jinge i sitt senaste hataOhlyinlägg på sin blogg.

Tyvärr, tyvärr är Jinge långt ifrån ensam om att se partiet som ett självändamål.

När jag idag möter människor som vill bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det tjyvsamhälle vi lever i kan jag inte förmå mig att rekommendera dem att gå med i Vänsterpartiet. Jag har väldigt svårt för att se dagens Vänsterpartiet som något att hålla i handen i kampen för ett samhälle som – istället för profit – producerar för sociala, kulturella och materiella behov.

Insikten om att Vänsterpartiet knappast kommer att bli det medel med vilket vi ska nå målet om ett klasslöst samhälle, den insikten har de senaste veckorna växt sig allt starkare.

Sicken moras!

Sjöstedtshow i Almedalen

Idag hade jag igång radion hela dagen för att bakom svetshjälmen lyssna till om Vänsterpartiet skulle lyckas komma ut med lite politik i Almedalen.

Tyvärr grep Jonas Sjöstedt tillfället att försöka vrida medierna bort från politiken och istället fokusera på honom.
Och eftersom karln är slipad när det gäller att jobba med media på medias villkor så lyckades han också få fokus från politiken och Lars Ohlys tal i Almedalen.

Det är bra att Jonas äntligen slutar hyckla och deklamerar att han kandiderar till partiordförande. Att välja partiets dag i Almedalen för att torgföra det må vara göra gott för honom själv. Däremot är det inte till nytta för att komma ut med partiets politik.

Om mitt förtroende för Jonas Sjöstedt som partiledare var lågt före dagens utspel så är det ännu lägre nu.

Lars Ohly ska inte efterträdas av ytterligare en gubbe. Om Vänsterpartiet är ett feministiskt parti – även i praktiken – så efterträds Lasse av en kvinna.

SR, SvD, DN, AB, Norran, VF, Västerbottensnytt.

För övrigt så höll Lasse ett bra tal i Almedalen, så det så.