Partiet lämnar mig

De sista veckorna har jag börjat fundera på om inte partiet har lämnat mig utan att jag har fattat det.

Det är framförallt två händelser som gett mig riktiga aha-upplevelser som fyllt på frågetecknen.

DEN FÖRSTA AHA-UPPLEVELSEN var en artikel i Flamman, ett helt uppslag om Vänsterpartiets utomparlamentariska arbete. Det faktum att vare sig begreppet arbetsplatsarbete eller organiserat arbetsplatsarbete fanns med i partisekreteraren Aron Etzlers tankar om partiets utomparlamentariska arbete gjorde mig mycket fundersam, ja riktigt bekymrad. Jag tvivlar på att karln är socialist, jag tror att han allena är partist.

Etzler fick mig att tänka på slutorden i Karl Marx tal till första internationalens generalråd 1864, ett tal som blev boken Lön, pris och profit. Hela talet handlar om nödvändigheten av en ständig facklig lönekamp för att arbetsklassen ska kunna erövra mer av det förädlingsvärde som arbetet ger. Men han varnade i de avslutande orden för att fackföreningarna bara skulle

”… inskränka sig till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar istället för att samtidigt söka en hävstång för att slutgiltigt befria arbetarklassen, dvs. förändra detta system och använda sina organiserade krafter som slutgiltigt avskaffa lönesystemet.” 

Lön, pris och profit, Arbetarkultur (1971) sid. 81

Jag menar att Aron Etzlers trappspring endast leder till ett gerillakrig mot det bestående systemets verkningar. Att bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det tjyvsamhälle vi lever i, det kväver det organiserade arbetsplatsarbete som tyvärr inte verkar finnas i partisekreterarens ordförråd. 

  

DEN ANDRA AHA-UPPLEVELSEN fick jag denna vecka. Det kom inte ett självklart Javisst! när jag ville ha besked från lokalorganisationens styrelse ifall V i Skellefteå finansierade resersättning till den regionala fackliga V- konferens som genomförs i Umeå i morgon.

Bägge dessa händelser får mig att undra: vad är detta för parti? Har partiet lämnat det jag står för utan att jag upptäckt det?

I samband med att jag skrev några bloggrader om att arbetsplatsarbete inte fanns med i partisekreterarens vokabulär om utomparlamentariskt arbete skrev partivännen Hans Arvidsson på Facebook:

Håller med om kritiken. En tänkbar orsak är att många tror att arbetsplatsarbetet är detsamma som fackligt arbete. Så är ju inte fallet. Fackligt arbete är en del av det arbetsplatsarbete som måste bedrivas. Men arbetsplatsarbete består i att man tar olika tillfällen i akt för att föra fram partiets politik och ställningstaganden i en massa olika frågor. Och Sven "Lasse" Linderoth sa en gång; ’Ingen fråga är så liten att det inte går att göra politik av den.’ Politisk insikt och medvetenhet uppstår på de märkligaste sätt.

Desto mer jag tänker på Hans rader desto mer inser jag att han har nästan rätt och att moraset har gått så långt att inte ens de som sitter i partiledningen har koll på skillnaden mellan fackligt arbete och arbetsplatsarbete.

Jag skriver att Hans har nästan rätt därför att begreppet partiets politik och ställningstaganden smakar lite sekterism i min mun. Men inte bara det. 

När jag tänker tillbaka på mitt drygt 30-åriga facklig-politiska arbetsplatsarbete ser jag min fackliga kulturkamp som det viktigaste socialistiska arbetsplatsarbetet. Ty enligt min mening är det endast erövringen av de kulturella uttrycksmedlen som ger det självförtroende som krävs för att vi ska tro oss om att bygga det klasslösa samhället, ett samhälle som kännetecknas av – som Marx och Engels skriver i manifestet – ”en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”  

Är Vänsterpartiet ett verktyg i kampen för det samhället? Det spörsmålet får jag fortsätta brottas med.

Arbetsplatsarbete inget för V

När jag packat färdigt inför den förestående Greklandsresan skummade jag den då nyutkomna Flammans artikel ”Ett aktivistiskt vänsterparti?” (Nr 32, 16 augusti). När jag skummade artikeln sökte jag hitta ordet ”arbetsplatsarbete” eller orden ”organiserat arbetsplatsarbete”.

För mig som har ambitionen att under min livstid verka för att visionen om att bygga ett klasslöst samhälle kan realiseras i framtiden är det mycket svårt att tänka bort ett organiserat arbetsplatsarbete, ett arbetsplatsarbete som syftar till att få fler att lita till sin egen kraft och förmåga att kunna vara med och bygga det klasslösa samhället.


Jag packar ner tidningen i resväskan för att kunna läsa artikeln ordentligt. Tyvärr blev det inget tillfälle att skriva i Grekland.
Efter att nu ha läst artikeln två gånger kan jag konstatera att såväl ”arbetsplatsarbete” som ”organiserat arbetsplatsarbete” inte verkar finnas i partisekreteraren Aron Etzlers vokabulär eller tankar när han pratar om utomparlamentariskt arbete.

Överhuvudtaget får jag, när jag läser artikeln, en stark känsla av att vänsterpartiet alltmer börjar likna det parti (SAP) som jag 1976 tackade nej till att bli medlem i, tackade nej dels för att jag ansåg mig vara socialist och dels för att jag upplevde att det partiet hade blivit ett självändamål. Samma känsla får jag när jag läser nämnda artikel.

Gubben spelar dum

Fram till början av 1980-talet minskade de ekonomiska klyftorna i Sverige.  Som konsekvens av denna utveckling så minskade också utbildningsklyftorna, de sociala och kulturella klyftorna.
Efter mitten av 1980-talet har de ekonomiska, sociala och kulturella klyftorna ökat. Den förväntade livslängden i en del städer kan variera sju år beroende på var man växt upp i städerna.

Även om det är positivt förvånar det mig att självklara resultat av den förda politiken blir stora nyheter. De senaste dagarna har vi två exempel på detta. Dels Lärarnas Riksförbunds ordförandes, Mette Fjelkners, artikel om att utbildningsklyftorna ökar och dels Skolverkets rapport och chefens artikel i SvD, om att segregationen ökar på grund av det fria skolvalet blivit sådana aha- nyheter.

När jag igår kväll hörde skolministern i Aktuellt tänkte jag: spelar gubben dum eller har han inte ens elementära kunskaper om hur mekanismer för reproduktionen av klassamhället fungerar?
Jag kom till slutsatsen att han spelade dum. Nog måste han ha vetat att hans skolpolitik skulle starkt skulle bidra till att få fart på segregationen i Sverige.

Spörsmålet ovan berörde jag i mitt livs sista första förstamajtal för några dagar sedan när jag bl.a. sa:

Ända sedan 1978 har jag burit på och ständigt reflekterat över frågorna: hur fungerar reproduktionen av vårt klassamhälle egentligen; vad är det som gör att reproduktionen av klassamhället fungerar så bra, för kapitalistklassen, trots arbetarrörelseretoriken?

De 34 år som gått fram till nu har lett mig fram till slutsatserna:

För det första. Det är inte bara mina barn, inte heller bara mina barnbarn, utan allas ungar som föds med lusten till livslångt lärande, som föds med viljan och lusten att gå vidare från det de begripit till något nytt – ifall de inte är födda med en hjärnskada.

För det andra. Det är bara vi vuxna som sätter gränserna för hur långt barns lust till livslångt lärande kan få fortgå.

För det tredje. Den bebis som har omdömet att välja sig ett vuxennätverk som söker sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje – som det heter i gymnasieläroplanen – och som dessutom väljer sig ett vuxennätverk som uppmuntrar, stimulerar och har förväntningar på dem, det barnet har generellt sett inga problem att klara sig genom skolan och i det fortsatta livet.

Om vi förutom dessa insikter och, för det fjärde, hade en förskola och en skola som var kompensatorisk då skulle – i stort sett – inga barns uppväxtvillkor begränsa deras senare val i livet.

Men så var det ju det där med att bebisar inte kan välja, vilket också många brukar genmäla gentemot den tredje slutsatsen.

Men vi som är vuxna – i det som en del påstår är ett kunskapssamhälle – borde väl klara att tänka mer än på våra egna barn och barnbarn utan också kunna förvissa oss om att andras ungar har ett vuxennätverk som kan uppmuntra, stimulera, vara föredömen och ha förväntningar på barnen, så att ingens unge tillåts bli berövad sin lust till livslångt lärande.

Engels prioritering

– Det var länge sedan du skrev i bloggen, påpekade en arbetskamrat i fredags.

Det håller jag verkligen med om. Problemet är att jag bl.a. prioriterat fysiska möten framför virtuella den senaste tiden.

Trots den virtuella utvecklingen misstänker jag att Fredrich Engels i en nyutgåva av manifestet 2011 skulle ha hållit fast vid den ståndpunkt som han hade när han 1890, åtta år efter Karl Marx död, skrev ”För den slutliga segern för de i manifestet uppställda grundsatserna förlitade sig Marx endast och allenast på arbetarklassens intellektuella utveckling, sådan den nödvändigt måste försiggå i förening aktion och diskussion.”

För att få klasskamrater och övriga lönearbetare att lita till sin egen kraft och förmåga att kunna bygga ett kvalitativt mycket bättre samhälle än det tjyvsamhälle vi lever i tror jag mer på det fysiska mötets kommunikation.

Planering inför förra veckans möte för att åter få igång Palestinagrupperna i Skellefteå, planering inför en ansökan för ett nytt Palestinaprojekt för LO-facken i Skellefteå och förberedelser inför lördagens seminarium i Umeå har också tagit lite tid.

Såld till frisinnet

”Innerst inne folkpartist” är rubriken på min första krönika i den frisinnade Västerbottenslänstidningen, Norran.

Det var på självaste första maj, samtidigt som vänsterpartiavfällingen Ylva Johansson pratade för sossarna på torget i Skellefteå, som jag fick frågan.

En märklig klasskamp

I slutet av 1800-talet fick många sparken när de försökte organisera fackföreningsmedlemmar och få igång en facklig kamp på arbetsplatserna.

Om inte klassamarbetet fungerar friktionsfritt 2011, ja då lämnar hela klubbstyrelser sina uppdrag. Åtminstone är det så IF Metallklubben på Franke i Byske, med cirka 120 medlemmar, gjort enligt en artikel i Norran idag, en artikel som tyvärr inte finns på Norrans webbsida.

För mig är det en mycket märklig klasskamp. Och artikeln är inte från 1 april utan publicerad onsdag 17 augusti anno 2011.