Ett exempel är visionen om ett klasslöst samhälle. Flera ledande personer i Vänsterpartiet, däribland nuvarande ordföranden, säger att de visserligen inte kallar sig kommunister längre men att de har kvar visionen om ett klasslöst samhälle. Ännu har jag aldrig hört någon journalist ställa följdfrågan om hur vägen dit kommer att gestalta sig.Det receptet bör inte någon partiordförande eller partikongress skriva ut. Enligt mitt sätt att se på spörsmålet är det människors kamp, inte politiska partier, som kan leda till det klasslösa samhället.
Däremot ska partiet vara ett verktyg för partimedlemmar som i det fackliga politiska vardagsarbetet vill arbeta för att människor ska kunna lita till sin egen kraft och förmåga att kunna bygga det klasslösa samhället.
Margós DN-inlägg är ytterligare en bekräftelse på att hon räds det klasslösa samhället, d.v.s. ett samhälle som kännetecknas av att envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar