Det sista förstamaj

De gånger jag sedan 1996 fått frågan om att prata på 1:a maj har jag tackat nej. De sista åren har jag börjat tro att jag lever till 2012 och därför har jag svarat: nej, men om ni vill att jag ska prata kan ni återkomma 2012. Då kan jag tänka mig att hålla nästa förstamajtal, mitt sista.

När så Vänsterpartiet i Skellefteå hade årsmöte förra lördagen så bestämdes att jag skulle prata för Vänsterpartiet i år.

Eftersom det ibland kan blåsa kallt som f-n på torget i Skellefteå vid förstamajtid så vill jag, av omtanke om auditoriet, inte prata mer än högst 20 minuter. Och då uppstår frågan: vilka angelägna spörsmål ska jag välja att inte prata om, trots att de kan vara angelägna för att nå det slutliga målet om ”… en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”? *

Det jag inte kommer att stryka är att prata om varför det inte är möjligt att få rättvisa och ett klasslöst samhälle. Vill vi ha rättvisa och ett klasslöst samhälle då måste vi prata i termer om att vi måste ta oss rättvisa och tvinga till oss ett klasslöst samhälle. Om verktygen för det kommer jag att tala.
Eftersom jag då förhoppningsvis nyss då har återvänt från Västbanken kommer jag nog att prata om Israel–Palestinakonflikten.

Men vad ska jag inte prata om trots att även det är viktigt för den slutliga segern?

* De två sista raderna på sidan 56 i Arbetarkulturs utgivning 1978 av ISBN 91-7014-030-8.

Zlatan vs. Jinge=tango

Såväl igår kväll som hela dagen idag har jag sett fram emot att få läsa en intellektuell Jinge-fotbollsanalys om varför Zlatan, efter gårdagens Kroatienmatch, inte ska spela mer i landslaget.

Några exempel: 15 november 2011 skrev Jinge en blogg med rubriken ”Zlatan bör bänkas för gott”. 16 november 2011 var rubriken ”Sverige ett fiasko med Zlatan” och den 17 november var Jingerubriken ”Zlatan slutar snart i landslaget”.

Eftersom det inte ser ut att komma någon Zlatansågning idag, så åker jag nu till Ainas café och dansar tango.

SvD, AB, DN, Expressen, och Norran, d.v.s. ”sanningsvittnet” i norra Västerbotten.

Löneslavar i schack

När jag efter nyår återigen hamnade i Alliansregeringens utanförskap tänkte jag att jag skulle hinna skriva mer bloggar och artiklar. Men så har det inte.

Det är inte bara jakten efter de jobb som inte finns att söka som tar tid. Istället för att skriva har jag prioriterat att läsa de högar av böcker som kräver att läsas längre stunder än de minuter man orkar läsa när man går upp klockan fem på morron för att åka och jobba och går och knyter sig vid elvatiden på kvällen.

Men just nu har jag ett väldigt intressant lönearbete, att utvärdera Läs för mig, pappa-verksamheten i Skellefteå. Efter 13 år görs utvärdering i de tre orter i Sverige där flest Läs för mig, pappa-dagar genomförts i landet, Sandviken, Sundsvall och Skellefteå.

På tal om Alliansregeringens utanförskap. När jag i morse läste ledaren i Norran tänkte jag att det är en förskräcklig tur att det bara är de som redan bestämt sig vad de tycker som läser tidningarnas ledarartiklar.
”Ju generösare arbetslöshetsförsäkring, desto högre arbetslöshet”, skriver bl.a. ledarskribenten. Fram till den läsupplevelsen hade jag närt tanken att den höga arbetslösheten berodde på brist på arbete, en brist som behövs för att bourgeoisien ska kunna hålla sina löneslavar i schack.

Rolig Benjamin och Bildts konsekvens

Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu, blir riktig rolig när han blir fly förbannad.

”It is either peace with Hamas or peace with Israel. You can't have them both”, vräker han ur sig därför att den palestinske presidenten, Mahmud Abbas kommit överens med Hamas om att bilda en interimsregering som ska förbereda ett palestinskt val på Västbanken och i Gaza.

Frågan är om Netanyahus plötsliga fredsambitioner kan bli trovärdiga för någon?

”Den regering som framkommer från ett demokratiskt val måste man respektera”, sade Carl Bildt med anledning av hotet om att serbiska nationalister skulle vinna valet i Serbien i början av 2007.

Det måste väl innebära att utrikesminister Carl Bildt kommer att jobba för att respektera det palestinska folket nästa gång de genomför demokratiska val. Han gjorde det ju inte 2006.

En kaputt folkpartiväg

I min februarikrönika i Norran skriver jag idag om förra valets enfaldigaste och farligaste valaffisch, en missad diskussion, att folkpartivägen är kaputt och om att det inte finns någon genväg.